(Läs: Vi pratade aldrig klart.)
Appropå.
Du lämnar mig väl nu och jag andas så gott jag kan.
Det här är vad jag har väntat på i ängslan
Inte vetat om jag skulle klara av det alls -
och vet egentligen fortfarande inte om jag lyckas med att andas
När ska jag lära mig att det är väntandet som är värst?
Du blev aldrig så självklar som allting annat
Det är nog det ärligaste jag kan ge dig
Försökte vara i nuet men du vet hur det är med det.
Fast det kanske var något vi inte pratade så mycket om
(Läs: vi pratade aldrig klart)
Utan att veta tror jag att det är nu jag står och vinglar
Låtsas inte om det som jag borde
Tänker att om jag ser åt ett annat håll så tar inte marken slut bakom mig
Tänker att jag kanske kan börja om
Tänker att jag aldrig kommer att kunna börja om eller gå vidare alls.
Är fast någonstans där emellan, eller ingenstans
Orkar inte hoppas
Men kan inte överge det fragment av hopp som hela tiden varit
Är det SÅ människan överlever
Eller är det bara jag som lyser igenom
Ibland ser jag inte skillnaden.