Jag glömmer inte....
jag ställer konstant frågan: Är det här jag?
fortsätter fråga men jag får inget svar
alla vänner man förlorat, all saknad som återstår
allt som man har lovat, och alla år som går
jag står på vid en kant vid en ravin
stupet är brant och jag kanske rammlar i
jag har gått på plankan och jag har dött
när all gått har jag stannat, och jag har på nytt fötts
som så många gånger förr, men det slutar lika illa
som jag stått vid samma dörr, och aldrig slutat plinga
ständigt greppat flaskan, vid trappan där jag låg
minnen blir till aska, hat blir till förlåt
ilska blir till tårar, tårar blir till gråt
men man måste våga, om man ska bli något
hatar den här kännslan, minnen blir till bilder
och jag känner rädsla för framtiden och att gå in iden
allt va så lätt när ni fanns här för mig, men inte längre
man hadde sin plats, nu är man en i mängden
slutar väl med att jag riktar pistolen mot huvet
och jag tänker på alla er som jag älskar mot slutet
Inte så bra, men va tvungen att få ut det.
Ni vet när man slutar 9:an, alla som försvinner som man aldrig ser igen...
eller när släkt och familj dör.
Orkade därför inte läga ner energi på rimmen, la i mer kännslor istället.