galen text, läsvärt skulle jag tro!
kritisera gärna!
min ritförmåga löper som eld som en landsplåga
jag bevågar min kunskap genom sågar
men är glad och onykter när jag penslar på papperet
men främst av mina kunskaper lägger jag skiten rätt
jag tänker vandra på genom vårt så kallade moderjord
men jag tillintetgör alla som står i min väg, från gata till skog
jag ser på världen med världens största förundran
men färden som jag reser med, hyser glädje och även beundran
med blåa moln och ljusa hav ställer jag oftast inga krav
jag är en son till en mor vars liv har varit ganska tragiskt
men kärt barn har många namn så jag är ganska tillfredställd
så jag lätta ankar och ger mig ut på djupt vatten
samma känsla som papperet på julklappen!