Jag slutar aldrig att förvåna mig
Det vackra nuet är över...jag går slutet till mötes
försöker dra mig till lugnet nu när huvet spelar över
och när hårda tider står för dörren, så söker jag mig ut
med jobbiga minnen av henne hack i häl, försöker stå ut
blöder så sjukt - allt för att jag förrådde mig själv
om och om igen utan bakläxan att jag faktiskt krockade jämt
klart jag hade nån form av känslor, så min dörr stog öppen
och jag log då hon sprang på röda mattan över tröskeln
fint för stunden men inget blir som man hoppats och tänkte
så åter igen drar jag mig ur och blickar bort från henne
men jag låste aldrig dörren
Känner mig som hårt glas när hon får mig att spricka ständigt
men faller aldrig itu för jag förlåter flickan ständigt..
jag krossas gång på gång, står ändå kvar i min form
för är så patetisk att inte mina känslor kan flagna bort
går och drar på samma tankar hela tiden, samma frågor
tar till alkohol då och då, sen är det jag som skrattar åt mig
för jag är så sorligt patetisk
Släng gärna nån kommentar :p
mitt i rökiga diskussioner där lever jag
den fulaste ankungen som sen växte upp och blev en gam
- Organism 12
|