Ciceron - Bad om en istid
Vi gjorde änglar i snön och vi dela våran fritid,
jag skrev ditt namn bredvid och jag önskade mig istid.
Men du försvann en dag och tog med dig all snö,
du lämna mig i kylan, ensam för att dö.
Det känns som att vi gick ut tillsammans,
men någonstans på vägen gick vi om varandra.
Jag följer mina fotsteg för att gå tillbaks,
hur mycket jag än söker så finns du inte kvar.
Månen sjöng om natten och stjärnorna föll,
men nu är allting mörkt och ingenting som förr.
Jag har läst någonstans att våra hjärtan slår,
250 miljoner slag innan vår säkring går.
Men det spelar ingen roll, kan ge bort dom alla,
bara mitt får slå ett slag i dina armar.
Tveklöst tveksam drar jag nya andetag,
men utan din silhuett är det inte samma sak.
Jag har aldrig önskat mig en storm i mitt liv,
men du är vinden i mina vingar som har fört mig hit.
Men mitt liv har börjat mojna så blås mig hel,
låt oss bilda nått tillsammans i vår tvåsamhet.
Horisonten jagar stärnor innan natten den faller,
jag står med tacket i halsen o sträcker ut handen.
För jag minns inte om solen som sken som dig,
eller sken du som solen, minnet sviker mig.
Du är ett fyrverki som exploderar i himlen,
skiner ett par sekunder innan du försvinner.
Men en sekund i mitt hjärta det är en evighet,
och det finns fem vägar till himlen som ingen annan vet.
Det är bara du som vet för alla går genom dig,
du är borta, himlen var aldrig menad för mig.
Dina skor dom har gått hem, jag bad dig stanna men,
du följde dom på vägen så jag ligger vaken.
Mina tankar går i cirklar, dina går bredvid,
försöker följa stegen som tagit oss hit.
Men det känns som en uppförsbacke som bara går ner,
för jag fortsätter vandra uppåt ändå faller jag mer.
Fåglar flydde himlen när solen sa god natt,
mina ögon dom står tomma när månen har somnat.
För dina läppar kysste liv i varje sprucken dröm,
o dina andetag dom lämna aldrig mitt rum.
Skrev dig ett brev som jag vet till ett flygplan,
jag föll ner längs raderna och bad om en nystart.
Men jag kraschade hårt bland alla viskade löften,
som du viskade mig när sommarn lämnade hösten.
Minns hur dina fingrar vandra längs min ryggrad,
vet inte vart de gick men jag känner spåren än idag.
Och jag älskar dig tills morgonen slutat vakna,
då natten har tröttnat på att avsluta dagar.