Crooked-Där i örtgården
Där I Örtgården
Hennes själ är ut och in så hon kväver kattungar,
vettet krälar och spräcker nästan kontrast bubblan.
Så där står hon och kastar stenar i havet,
med smuts under naglen målar hon precens i dagen.
På sanddynan står jag och fångar sepia fotografiet,
I kastskurarna syns hennes fel fria vingar på ett kort av livet.
Nu när trycket i bröstkorgen kippar efter andan,
trillar smycket dött i golvet och glimmrar lätt i kanten.
Blicken är bara en partickel i ljusets hastighet,
rymden vaskas inte som en urkänd klassiker.
Skärpta ögon möter speglen när hon gnuggar av sitt smink,
längs mörkret hör jag hennes vemod från dush karbinen.
Hon sätter handen på den orörda dörren till örtgården,
Och så kommer allt det hon berört som blött goretex.
Nu rinner oskuldsfulla tårar, icke med maskara,
sjukskriven på skårans mitten av nedräknade dagar.
Nu faller hon nu flyger hon fritt,
Bland moln, som lenaste bommul,
tårarna rinner en euforsik känsla av frihet,
Nu blundar hon för sista gången till livet.