Fuckup! Självkritisk eller vad ska jag säga.
En text jag gjorde någon natt när den inspirationen fanns... Aja, ge gärna kritik. Hade väl tänkt mig att det inte skulle vara så rimbaserat och så, om ni tycker det verkar konstigt. =)
Jag vet med mig jag har varit ett asNär jag uppmanat människor att ta sitt sista andetag. Det kanske bottnade i osäkerhet på mig själv.Och därför, allt för jämnan mådde piss. Allt som kännts tryggt, som bortblåst med vinden.Mitt slott, mitt hem gjort av sand, stod då i ruiner. Och mina nära, blott ett stenkast iväg.Syntes allt för långt bort, och vägen dit var enslig. För varje steg mot toppen, blev backen brantare.Jag halkade i skit, gled ner, och allting fuckade ur. Jag bara ville få slut, på allting som ville ut.Mitt liv, mitt allt, men jag andades och stannade. Och när jag tänker-efter-allt så har det slutat lyckligt..Står utan men, men kommer det att sluta lyckligt? För när jag påminns av känslan så jag stelnar jag till.
Men andas lugnt, och vet att det ordnar sig.