Kliver in i det djupa & kommer inte ur
En text som jag e nöjd över och ville väl kanske ha lite åsikter...
Jag följer den skuggbelagda stigen & kvistar knakar vid fötterna rösten till det underbara inre säger inget men fasas av rötterna Det skulle vara ödestigert att tappa balansen nu, ensam i mörkret världen är överdrivet sansad, ett inslag av ironi för skeva lögner Famlar vidare övergiven & utlämnad åt ödet med ljuv stämma men det tjänar inget till, mitt namn kommer aldrig att nämnas Är inte rik & dom ända kronor jag har är dom jag sågar ner själv har frågat om hjälp, fast det tar månader och inget har hänt broar har bränts & jag står ensam kvar med jorden som vän så jag går igenom skogen för att uppleva liv som jag aldrig kännt Timmarna rusar förbi & allt känns som om det hastigt lämnats, fingrarna stelnar & frosten läggs som en yta för att skrämmas men efter ett liv i ett ispalats smälter jag ytan som reser ragg målen helgar medlen men jag vänder spegeln & speglar agg Jag finns här nu & stannar ända tills min tid är kommen att ändras Att alltid ska gå samma väg är skadligt speciellt utan vänskap
Är jag inte här har jag väl förmodligen inte kommit än!
|