bdn - dina problem var som mina, för svåra att definiera
jag vill att du ska få höra att jag förlåter dig på något sätt för allt du gjort och aldrig gjorde. inte för att jag förstår själv hur det ska gå till men jag vill för någons skull att du får höra det. men bara genom telefon för det är det längsta jag kan sträcka mig när det gäller samtal mellan oss.
bara så synd att varje gång jag tänker att jag ska slå ditt nummer så får jag ont i magen. igen. jag blir tårögd igen och om det blir så, kan jag förlåta dig då? är du förlåten då? om det fortfarande ligger kvar tårar att gråta och minnen att sluta förtränga? kan jag förlåta när jag någonstans inte bryr mig om hur du mår över huvud taget. när jag ignorerat dig bara för att låta dig må dåligt på egen hand.
jag kan inte ljuga. och om du svarar vad ska jag säga? det finns ingenting att förklara och även om det fanns något så skulle jag inte kunna. jag kan bara be till gud om att mina knän ska sluta vika sig när jag hör din röst. att jag ska sluta tappa hakan i golvet och stå mållös med en lur i ena handen. men jag vet inte hur det ska kunna gå. hur jag ska fortsätta leva när jag vet att du inte kommer känna som jag kände alla gånger jag glömde bort att andas för att jag fokuserade på att vara tyst.
du känns fortfarande. som en gaffel genom bröstkorgen. jag ville att du skulle känna likadant. och jag vill fortfarande förstå varför allt det här inträffade. vems fel det var. mest av allt kanske jag måste förlåta mig själv för alla felsteg jag tog när jag var med dig. för alla gånger golvet knakade när det helt enkelt inte fick göra det. det finns ingenting kvar att hämta i mig efter dig, har du förstått det? eller tror du fortfarande på dina lögner?
jag vet inte ens om du kommer ihåg mig. om ditt hjärta kommer slå dubbla slag när du hör mig. men jag kanske förlåter dig ändå. släpper dig och låter dig gå fri. även om det är tyngre för mig än för dig. jag kanske förlåter dig ändå. jag kanske förlåter dig ändå.
fuck it...