[Ambivalent Hybris]--"De krossade skallarnas tid"--
Vers:
Här i torpet som jag bor i herrens år nitton hundra tjugo ett
är minst utav allt enkelt och kan emellertid suga brett
För allt som jag får måste kommandoran först gå igenom
hon ska plocka det hon vill ha innan jag ens får se dom
Så är det som fattighjon i trasiga krås i vårat kalla Sverige
Jag har bara en trasig filt och kylan hugger in alla nerver
Men jag börjar bli van detta är vårat pensionat
man ska vara glad åt det man får. Kanske en ranson mat
Men livet har inte alltid varit såhär. Jag föddes som bonde son
och min familj var alltid goda, men plötsligt den äkta onde kom
Han våldtog min mor skadesköt min far och gav sig på mina systrar
satte kniven emot mig och mina syskons halsar: "Bäst att ni är tysta"
Jag löd hans ord tills han började med min systers bröst
jag löft upp en vedstump och slog han med en blodig törst
Han föll mot marken och där låg han och ja hörde allas skrii
det här är en text om de krossade skallarnas tid
REF:
Nu verkar det som om solen skiner vid sitt slut
när barnen ej har trasiga krås på sig ut
Men ännu veto ej vi att gamar följer doft av lik
Därför ler vi här i de krossade skallarnas tid
Vi stirrar blint på månen o vi ylar i takt
För att andra runt omkring oss ska åter känna makt
Men vi sitter ändå lugnt tills våra hjärnor brinner vid
För Vi lyder bara order i de krossade skallarnas tid
Vers2:
Jag hamnade på hem för modra mi blev psykiskt sjuk av hans övergrepp
och min fader tog sitt liv för efter allt han såg den natten blev han knäpp
Mina systrar och jag delades åt som kreaturer inom våran moderna tid
och jag kände mig mer och mer frustrerad över samhällets filosofi
För jag ville vara som ni, fri och öppen på väg mot en horisont
men efter sex år på barnhemmet så lärde ja mig o skita i allt sånt
Jag hade det svårt i skolan och jag kan fortfarande inte läsa
men trots min analfabet hade jag ändå kommit upp. Min plats va säkrad
Vid tjugo var det dax att ta farväl till det hemska hemmet jag bott i
men hade blivit lätt instutitions skadad. Efter nio år e d inte konstigt
Men jag gav mig ändå ut i världen skygg och försynt. Vågade inte hälsa på folk
för folk vill bara skada. Allt som kommer från folk är ont tänkte jag så stolt
Och nu är jag åter igen i samma slentrian att försörja en annan
och om jag ska vara ärlig så gör mitt livegna liv mig förbannad
Men vad kan jag göra jag måste acceptera detta beslut
För som du föds ska du dö. Det är bara att inse hur det ska få ett slut
Här har ni titanernas Gud
kaxigaste mannen eller hur!!
|