En bortglömd poet i holkglödens sken
Jag känner ruset i kroppen.. bara skjuter mot toppen
sular på holken till filtret och tillslut har jag nått den
Först spottar jag floder och sen blir läpparna torra
Har inte rökt på tre veckor.. nu.. längtan är borta
Änglsan är borta.. här känner jag hemhörighet
Även om min tillvaro består av vänner som svek
Identiteten tynas bort i en annan social värld
Och det är anledningen till att vi stannar kvar här
För slutar folk som rökt holk i halva sitt liv
hastigt, att halsa sin sprit och blanda sitt weed....
förändras dom snabbt och blir inte samma person
och det är svårt att hitta en..... annan passion
Det är inte konstigt att alla fått nog och faller ihop
Istället för att dra sig tillbaka och sansas med ro
Dom knaprar några benzo för att sammla sitt mod
och rånar dig på din Canada Goose i jakt efter flos
Det är inte konstigt... att man blir apatisk
När antalet saker som håller en nere stiger gradvis
Jag röker spliff.. men söker efter en högre kick
som går till överdrift i ett fucking ögonblick..
För fan.. det känns som att det har gått för långt
när det gick från att bolma holk till att snorta koks
Hur kan man vara sig själv när man inte vet vem man är
Allt jag vet é att.. jag inte kan fortsätta leva så här
Visst lever jag destruktivt men mitt blandmissbruk
släpper lös ångesten ur bröstet så jag kan andas ut
Sitter fast i en bur och snurrar i ett hamsterhjul
Det är en ond jävla cirkel och den tar aldrig slut..
Från ångesten i bröstet och klumpen i magen
Till sista blosset på jollen och slumpen ur glaset...