Kistan den vita.
Första gången jag lägger upp något här, positiv och negativ kritik önskas. En dikt som skrevs när min mormor avled. Hatar ni, tar er inte tid att skriva någon meningslöst klagomål. :) Skrev klart denna för ca 2 år sedan.
Kistan den Vita.
Jag steg in i kyrkan
Den var välsmyckad och fin
Men snart föll min glada min
Framåt, efter gången jag gick
En stor klump i halsen jag fick.
Rakt framför min blick, en stor chock jag fick
Jag kom ihåg varför jag var där
För en nära, för en kär
På fyra ben, vit av trä
Jag tänkte bara: usch och blä
Framför mina ögon där stod den
Smyckad av rosor, byggd av trä av något slag
Alla ska vi ligga där en dag
Kistan den stora, den vackra
Kärleken och sorgen flödade, liksom de tårar som rann
Min mor jag hade tätt i min famn
Min mammas mor, vila du i frid
Alla ska vi kämpa på i denna strid
Men då man känner sig nere
Tänk på dina nära och kära
Och allt du har kvar att lära
Människan är en av sitt slag.
Liv efter döden, vad vet jag?