Kliver in i det djupa & kommer inte ur
Jag följer den skuggbelagda stigen & kvistar knakar vid fötterna
rösten till det underbara inre säger inget men fasas av rötterna
Det skulle vara ödestigert att tappa balansen nu, ensam i mörkret
världen är överdrivet sansad, ett inslag av ironi för skeva lögner
Famlar vidare övergiven & utlämnad åt ödet med ljuv stämma
men det tjänar inget till, mitt namn kommer aldrig att nämnas
Är inte rik & dom ända kronor jag har är dom jag sågar ner själv
har frågat om hjälp, fast det tar månader och inget har hänt
broar har bränts & jag står ensam kvar med jorden som vän
så jag går igenom skogen för att uppleva liv som jag aldrig kännt
Timmarna rusar förbi & allt känns som om det hastigt lämnats,
fingrarna stelnar & frosten läggs som en yta för att skrämmas
men efter ett liv i ett ispalats smälter jag ytan som reser ragg
målen helgar medlen men jag vänder spegeln & speglar agg
Jag finns här nu & stannar ända tills min tid är kommen att ändras
Att alltid ska gå samma väg är skadligt speciellt utan vänskap
Är jag inte här har jag väl förmodligen inte kommit än!
|