Tankar efter 23, innan 24. (och kvällen försvann) Jag e så jävla trött,men den här gången,inte trött som i förbannad utan bara uppgiven, utan energi.. jag längtar efter något annat Det är miljön jag vill ifrån... den gör något med mig. Manipulerar mig långsamt tills jag inte längre kan se mig Jag ser inte det jag vill heller, för allting är bara som vanligt Jag känner att det här stadiet skulle kunna vara farligt Men inte ens skadligt är det,tillståndet,om du frågar nån som vet Och om jag finns om några år så har jag överlevt Förväntningar dödar, varelse det är andras, eller dina egna. Om några dar e jag 1 år äldre,men snart blir jag hellre 1 år yngre För med alla år staplade på mig blir själva tiden tyngre Och allt jag inte har gjort väger inte mindre För att någon skriker åt mig att jag inte hinner Någon viskar till mig att det aldrig var meningen Och att livet efter gymnasiet.. kommer sent till mig Jag vill inte sova, men blir trött när jag är van att bli det Sen är jag fortfarande trött när jag tvingas upp galet tidigt Jag vill inte vara vaken, även om det inte är så bokstavligt Att vara i ett tillstånd varken/eller är nog farligt Så känns det ibland.. som att jag finns utan att vara medveten & alla val som måste väljas finns bara där för att gynna helheten Som man inte kan välja att inte vara en del av.. för frågar du samhället är felet alltid mentalt Det här är bara direkt från mitt huvud. Jag har inte försökt att göra det genomarbetat eller speciellt rimfokuserat. Läs, och om ni förstår vad jag menar.. lämna gärna en kommentar. Det får ni såklart göra ändå. :)