Tankar efter 23, innan 24. (och kvällen försvann)
Jag e så jävla trött,men den här gången,inte trött som i förbannad
utan bara uppgiven, utan energi.. jag längtar efter något annat
Det är miljön jag vill ifrån... den gör något med mig.
Manipulerar mig långsamt tills jag inte längre kan se mig
Jag ser inte det jag vill heller, för allting är bara som vanligt
Jag känner att det här stadiet skulle kunna vara farligt
Men inte ens skadligt är det,tillståndet,om du frågar nån som vet
Och om jag finns om några år så har jag överlevt
Förväntningar dödar, varelse det är andras, eller dina egna.
Om några dar e jag 1 år äldre,men snart blir jag hellre 1 år yngre
För med alla år staplade på mig blir själva tiden tyngre
Och allt jag inte har gjort väger inte mindre
För att någon skriker åt mig att jag inte hinner
Någon viskar till mig att det aldrig var meningen
Och att livet efter gymnasiet.. kommer sent till mig
Jag vill inte sova, men blir trött när jag är van att bli det
Sen är jag fortfarande trött när jag tvingas upp galet tidigt
Jag vill inte vara vaken, även om det inte är så bokstavligt
Att vara i ett tillstånd varken/eller är nog farligt
Så känns det ibland.. som att jag finns utan att vara medveten
& alla val som måste väljas finns bara där för att gynna helheten
Som man inte kan välja att inte vara en del av..
för frågar du samhället är felet alltid mentalt
Det här är bara direkt från mitt huvud. Jag har inte försökt att göra det genomarbetat eller speciellt rimfokuserat. Läs, och om ni förstår vad jag menar.. lämna gärna en kommentar. Det får ni såklart göra ändå. :)