Naivitet
Lite spoken-word-tjafs... Det vill säga: flowbaserat utifrån spoken word, och inte efter ett beat, så tänk på det när ni läser det hela.
Skrivet under en period i mitt liv då jag hade lite drogproblem, så tyck vad ni vill.
Det känns naivt att luta sig tillbaka och låtsas att man vet något
när man i svaren på något bara finner ännu fler frågor
så vi aktar oss så vi inte väcker glöden...
för de enda svar vi kan få får vi inte förrän efter döden
så vi får panik och vår skräck tar över
Jag vill bara vila mina trötta fötter... Är det för mycket begärt?
för vad är det för mening i att jaga lycka, när lyckan bara springer iväg?
och jag kan inte nöja mig med slutsatsen att det kanske bara finns ett slut
ingen fortsättning efteråt, och att sanden i timglaset rinner ut
så jag... gör det jag kan... försöker att inte tänka på det
men även om jag vet att jag inte får något svar, sitter jag fortfarande och väntar på det
för sånt är livet!
och jag trodde mig kunna finna svar i droger
satte segel, men sänktes snabbt, och lämnades ensam kvar bland frågor
ett barn i ett hav av vågor
med för svaga åror
oförmögen att finna logik, och oförmögen att att förklara något
jag brottades med leviathan, utan att kunna simma
och slogs vilt med näbbar och klor, utan att kunna vinna
men jag har lärt mig min läxa, man måste ha ett svärd för att fäktas
och att veta att jag inte vet något, är en kunskap som får bära min ängslan