Nästintill orubbad av samhället...
Mina försök att stanna bryts & jag snavar och ramlar,
famlar efter andan då jag stammar & bryter samman!
Hamnar i tankar som gör mig förbannad, ledsen & vilsen
aningen rammad & naturligtvis bär insidan alla minnen
För hur jag än flyter så slutar jag ändå alltid strandad
med en klagande ton på allting som är så "standard"
Jag vart haffad & straffad för något som alla älskade
ni satt "paffa" för jag inte kunde skaffa en "frälsare"
Jag satt ensam, väntades men ingen kom & hälsade
allt vi hade gemensamt återfanns i form av ett redskap
Får en chans, tänder det sista & ger mig av omedelbart
Dansar i känslan mellan land & hav, mellan kärlek & hat
Reser genom landskap och njuter av mitt damsällskap
Jag tar ett par bloss till och äntligen är allting normalt
Kristalliserade blomknoppar smulas var dag självklart
Disskriminerad av ovetande tjocksmockar i långa rockar
fina skor & djupa fickor som inte förstår vad som lockar
Konstruktiv kritik tack!...
Och ta gärna ut rader som är knas eller bra etc... ni kan det här nu :P
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
|