Flickan och vännen. [En dag på Gröna Lund]

Flickan och vännen. [En dag på Gröna Lund]

Tänkte berätta om en grej som hände på jobbet förra veckan.
Detta är en verklig händelse. Inte ett ord är falskt.


Det var en vanlig dag, regnet jagade bort solskenet
Jag stod vid ett lyckohjul och nötte foten mot bordsbenet
Blev belönad av en lugn dag av väderprognosen
Gröna lund är inte lika populärt när änglar gråter
Minuterna gick och timmarna sprang som vid msn
Men efter en stund kom det fram en flicka.. och hennes vän
Flickans händer dansade framför mina röda ögon
Sekunden efter fick mig att inse att flickans öron var döva
Vännen sade att flickan undrade om dem kunde höra
Fingrarna slutade dansa och pekade mot nallarna
Snabbt svarade jag att nallarna inte kan höra någonting

Aldrig dela en tår till låtar som är vackra
Hon kan aldrig höra andra barn skratta
Aldrig förstå andra
Aldrig någonsin lämna en mikrofon använd
Jag kände mig skyldig för att jag klagar på att vara allmän
Ytterligare ett slott av ateism byggdes av sanden
Varför beröva en flicka på ett sinne?
Ibland är allt bara så jävla orättvist

Kan dem dö? frågade vännen efter flickans handrörelser
Nej - sade jag. Dem kan aldrig dö heller.

Kände bitterheten jag fick för världen och mina känslor
Fick avsmak för mig själv och alla andra människor
I nästa sekund lovade jag tyst mig själv att ändra alltet
Omfamna ljudet av varje regndroppe som landar på marken
Var det identifiering av henne i nallarna eller mig i henne?
-Hon tycker dem är tråkiga, sade vännen.
Försvunnen i mina tankar, men kände illningen i ryggraden
Frågade varför, men lämnade inte rum för en förklaring
Försökte uttrycka mig, men stammade i det kärleksfulla hatet
-Man behöver väl inte vara tråkig för att man inte kan prata?
Dog inombords när jag förstod att kommentaren var opassande
Då sprang båda tjejerna iväg, skrattandes.