ganska - Nu är det mig själv jag hatar
Life is a bitch and then you die, så sägs det.
jag ska berätta om mig själv, så häng med.
problemet är, vet inte i vilket hörn jag ska börja
i början eller där jag först började att sörja?
tror jag tar det från sorgen, det är relevant.
någon gång i trean, klassen var en elefant.
körde över mig, gång på gång på gång.
därför så sitter jag här idag, skriver en sång.
lider som få och huvudet bankar vidare.
finare än mig kan man vara, inte svårt.
men att ta sig igenom detta då är man hård.
röster i huvudet, vålnader bakom min rygg.
inte så jävla konstigt att man blir skygg.
för samhället hjälper mig inte någonting.
jag betraktar rälsen, åker tågen omkring?
benso och stilnoct får jag fixa olagligt.
allting för att sova, det är väl lagligt?
beklagligt ja, att det blev som det blev.
men jag ser ljuset i tunneln, vitt sken.
Saker börjar lösa sig, problem försvinner.
det går sakta men nu försvinner problem.
Eller är det drogerna som pratar igen?
nej nu är det jag, min själ som pratar.
och i slutändan är det mig själv jag hatar.
Konstruktiv kritik uppskattas alltid! Så kom gärna med mycket sådan.
"Is that art? I don't know, I'm not an art critic. But I can sure as hell tell you that it's a crime!"
|