Den sovande solens ängel
Ännu en själslig vind sveper mitt ljus av döende hopp,
En dansande låga som plågas och sluter sina ögon tillslut,
Dess sträva värme smeker min kropp som även den sakta dör ut,
Det är här det tar slut, jag ber dig, dölj mina ögon och skjut…
Jag höjer min kopp mot munnen och värmer kroppen med sprit,
Jag hälsar dig välkommen, är till och med glad att du hittade hit,
Se på mig, förstår du varför jag har väntat på att få se dig hos mig?
Förstår du innebörden av vad det är jag tänker be dig om ikväll?
Om ej snälla sig till så skall jag tydliggöra allt för dig och tro mig;
Min längtan har frusit länge nog i denna förbannade dödscell…
Sätt dig i soffan min vän, känn dig som hemma i mitt enkla hem,
Så skall jag berätta för dig vart någonstans livet har fört mig.
Tystnaden sveper över orden, jag försöker forma dom,
Forma om dom för att få fram ljudet som skapar dom,
Istället smyger sig fokuseringen mot musiken där bakom.
”Hör du, lyssna på pianot som gråter genom sin herre…”
Orden letar sig fram i famnen på Beethovens Månskenssonaten,
men tystnaden talar igen och tomheten känns nu ännu värre.
Du är tålmodig min vän, låter mig ta tiden jag behöver,
De sista andetagen innan allt verkligen är över…
Snön faller tungt nu, jag ser det i ljuset av kölden där ute,
Förfruset landskap försjunket i bruset av ett döende hjärta.
Betrakta världen med mig ty jag kommer sakna dess skönhet,
Jag kommer sakna döden i livets smärtande gudomlighet…
Håll min hand nu, jag börjar bli redo att mottaga din dom,
Tillräckligt tom för att fyllas över gränsen med ditt ingenting,
Jag sluter mitt väsen omkring Beethovens klingande harmoni,
Den totala kontrasten, precis som vi, livet och döden,
hans ljudande skönhet i min tystnande disharmoni.
Bara en stilla tanke så här i väntan på att bli fri…
Jag försjunker mig i ditt leende och tynar bort i din blick,
Nickar överenskommande i acceptans över domen jag fick.
Rytmen slaknar stilla i min gäspande puls, kan du höra den?
Naturligtvis. Det är dina fingrar som tvingade den mot evigheten..
Den sovande solens ängel famnar mig i sina vingslag,
Uppfyller sitt utlovade domslut och förskjuter mig från natt och dag.
Jag tackar er alla för tiden som flätades samman,
Liven som slöts samman och förevigades som vänskap,
Banden som höll när dammarna brast och slutligen rann över.
Glöm aldrig bort det, gå aldrig ensam, det är kärleken vi behöver…
Peace out
Så som du ljuger för dig själv ljuger du också för dina barn.
|