Omen22 - Soldat Sonat
Saktar in.. Stannar av
Och känner hela min existens upplevas i ett andetag
slappnar av, andas ut och vilar min blick på himlavalvet
Håller armen mot magen och torkar min kind med den fria handen
Staplar, ramlar omkull och kvider av smärtan från livet
men biter ihop och knyter tygstycket hårdare kring mig
Granateld.. heh. Kunde lika gärna varit jag som tryckte av den
Och lämnat nån annan att förblöda på andra sidan skyttegraven
Som soldat blir man hatad av vissa och ärad av andra..
När jag helst utav allt bara vill bli älskad av alla!
Nu glöms jag bort som en simpel soldat i ett stort förband,
som dött för sitt fosterland och skiljt barn från sin moders famn!
Men men. Vad kan vänta när man skickas till frontlinjen
I ett krig där båda har rätt och den andra fel, där inte NÅN vinner
Hursomhelst förlorar jag. Blir skickad att döda eller falla i strid
Tvingas att sakna allt hemma, hata och kämpa och BEHANDLAS SOM SKIT!
Det hugger i midjan. Jag spottar och kräks blod.
Fan.. att tjänstgöra är att skickas till självmord.
Undrar hur de har det där hemma? Hoppas de vet att jag tänker på dem
Hoppas jag bevaras i minnen, men mest av allt blir förlåten
för att jag inte kom hem, som jag lovade
Men det är svårt nu när livet bokstavligen rinner ifrån mig
Man lär sig tro på själen när man lever med döden som vana
Det ger en hopp, som.. ungefär.. "det är ingen fara"
Man får en andra chans, det är en rätt tröstande tanke
När man omges av döda kamrater och förblöder på marken
Hostar, det krampade i magen förut, men nu har det stillat
Smärtan från hålet i midjan har börjar försvinna
slappnar av, andas ut och vilar min blick på himlavalvet
Lättar trycket mot magen och gräver i fickan med den fria handen
Solen värmer, det blåser lätt och jag sluter mina ögon
Jag kan lika gärna tända en ciggarett och njuta av döden...