En suck av uppgivenhet

En suck av uppgivenhet

En suck av uppgivenhet

Jag vaknar, fast jag inte vill.
Jag går upp fast jag inte vill.
Jag har en värld jag inte vill vakna upp till.
Jag tar på mig byxorna. Kastar i mig frukosten.
Hinner inte stanna upp, jag hinner inte tänka.
Jag måste skynda mig.

Jag drar en suck av uppgivenhet.

Ner i tunnelbanan, ta en city av den trevlige och glada farbrorn.
Han önskar en godmorgon. Det är ingen godmorgon, snarare en ond.
Ner för rulltrappan, bort från alla dessa tankelösa varelser.
BORT!
1 minut.
Jag springer. Och springer. Mot tunnelbanan.
Kl 0835. Rusnings trafik.
Finns inga platser.
Jag sätter på min musik och ljuden domnar bort.

Jag drar en suck av uppgivenhet.

Den monotona rösten talar till mig. Eller till folkvimlet. Zombievimlet.
Jag känner att Hatet växer.
Upp för rulltrappan. Tanter och packet är i vägen.
Jag vill knuffas. Jag orkar inte. Jag vill skrika och slå ut i panik.
Jag kan inte.
Jag är civiliserad. Det är vad de säger.
Men det är jag inte.
In i stresstunneln, full av fiskar som simmar åt samma håll.
Jag har ett håll och ett mål. Framåt.
Sväng av till höger. in. Upp mot ännu en rulltrappa.
Musiken säger att det Löser sig. Det tror jag knappt.
Samma rutiner dag ut, dag in.

Jag drar en suck av uppgivenhet

Morgoncigg, viktigt. Jag har inga pengar.
Jag tigger om en.
Tanten svarar snäpet att jag inte borde röka om jag inte har råd.
Dö kärring dö.
Jag är student. Jag har inga pengar.
Jag söker jobb. Det finns inga.
Vidare mot målet. Skolan.
In i de trånga lokalerna.
Andas in luften av 100 andra människors dofter. Och känslor.
Jag doftar ångest.
Och uppgivenhet...