Wilen - När
När vi ser på oss själva, ser att slutet är nära
Inte för att vi är gamla, för att vi skjuter oss själva
När allt som vi har kvar är obesvarad kärlek
Och när enbart svart är alla rosenbladens färger
När all vänskap brinner och en stjärnklar himmel
Endas ses som en otroligt fin kväll att dö på
När vi vänder & vrider på världen & livet
För att se att varje kväll är en fin kväll att dö på
Hur många gånger vi än får färgerna rätt i rubikskuben
Så käns ett liv utan död & självmord helt uteslutet
När vi fyller pennan med blod käns texten pytteliten
När vi inte ens ser oss själva som lyricister
När molnen omfamnar gräset & vulkaner sprutar magma
Tar vi ett sista djupt andetag, för att sedan sluta andas
När man hela tiden bara trampar på i samma spår
& man ser sanningen, men allt är fel, vart har vi hamnat då?
Lite ojämna rader, men fick inte till det bättre.
Skulle vara kul om nån sa något, hejs.