Jag har fastnat.

Jag har fastnat.

Jag har fastnat... Fastnat i känslor.
Jag blir sparkad av vänner och ser fallande änglar.
Jag kastas från första, andra till det tredje
och dansar bäst ensam när ingen ser mig.
Jag trodde jag gjort framsteg succesivt,
men jag ville bara bli den jag aldrig kunde bli.
Nu lever sanning i hungerkris tills du blir berusad
och hoppet följer dom döda till det förflutna.
Själv sitter jag här och skriver om drömmar,
att ge livet sin grönska, men jag är bara en liten skit i det dunkla.
Jag sitter och ljuger för mig själv.
Det här är slutet för min eld.

Jag drunknar... Drunknar i tankar.
Min stund har nu nalkats, jag fumlar och faller.
Du trodde lögn kunde bli sanning eller varför annars?
och vad gör du om en stund när allting stannar.
Jag kan aldrig andas igen med allting jag minns.
För risken finns att min luft kan vara din.
Jag vill inte titta, jag vill inte höra.
Jag har lösningen, men kan ingenting göra.
Jag är bara trädet som du sågar för ved.
Jag kunde gråta och le, men vem såg nånsin det?
Lågan vill mer, men den dör när du blåser ut luften
och själv vill jag bara gråta, om jag kunde.


Nåt jag skrev ihop nyss ganska snabbt. men det skulle ut.

läs, skriv tankar, kritik, komentarer tack!

frid