Crew - Igenom smärta (53 rader)
Handflatan smäller över örat, sedan tar han tag i hennes nackhår och låter hennes ansikte krossa fönsterglaset
Hon är för svag för att säga det han vill höra så han går lös på en redan sönderslagen
Vägen till detta har varit lång, full av osynliga snedsteg
Som ledde henne till golvet där hon nu ligger med brutna revben
Brukade älska sin man, önskar nu bara att plågoanden dog
Kan ju inte fly, för barnen måste ha någonstans att bo
Endast för barnens skull hjärtat nu brinner när hon än en gång sitter i sitt vardagsrum och plockar en sista skärva från kinden
Smärtsamma minnen dödar drömmar om hur allting borde gå
Efter alla dessa år bestämmer hon sig äntligen att det finns nån hon kan anförtro sig åt
Snart därpå berättar hon allting, brodern lyssnar tystlåten
Då häpnaden tömmer honom och han tar emot tryckvågen
Skonsamheten försvinner med hans bilder av sin systers förflutna
Paralyserad räknar han ammunitionen och gör det dystra beslutet
Lyssnar till ljudet av hämnd som genomborrar den jävelns kropp
Tre gånger i vänstra benet innan han siktar på näven och avlossar ett fjärde skott
Gör sin egen polisanmälan, allting för att försvara henne,
men det han inte kunde ana hände...
Det blev villkorlig dom för brodern och livstid för systern
Ett ännu värre helvete väntar än det liv som hon flydde
Åtskild från barnen, säger inte ett piss om jag så perfekt förklarade tyngden i tåren hon fäller i cellen och exakt formulerade hur hon känner när kinden blir våt
...Detta kan precis ingen förstå.
Inte bara nånting man hört
Hon är en av tusentals i USA som blivit dömd som konspiratör
Fast i cellen, ett praktexempel på hur en människa ödeläggs
Då det inte kunde bli värre började alla sexuella övergrepp
Jag ber dig bara att försöka ta in det jag skriver ut
Förstå, hennes liv är inte förstört, hennes liv är slut
Kan inte använda mitt pennbläck till att återge all cellskräck
Så fort jag nästan förstår en smula blir jag vettskrämd...
På denna oändliga sträckbänk kan interner inte bli uttråkade
Först efter två månader av värk får hon besöka en sjukvårdare
”Nej, du är inte gravid, magsmärta hör till en liten epidemi,
så håll käften fast och var tacksam att jag ger dig penicilin”
Fortsättningsvis hör plågsamheter till vardagen
Cellkamraten smugglar in bröd då hon en dag inte längre orkar ta sig till matsalen
Känner att hon bär på ett barn vars far troligtvis är en fångvakt
På livets resa har hon för evigt stannat på orättvisornas hållplats
Även där allra längst ner på botten väntade fallgropar
Som då hon antog att hon skulle få föda utan handklovar
Förlossningsavdelningen var full, hon skickades hitåt och ditåt
Sedan var det mer än skitsvårt att se den nyfödda ungen likblå
Hennes ångest kokade över när hon såg det blå ansiktet
Och sedan bevittnade barnets död inom en halvtimme
Det fanns inget annat alternativ än att lura sig själv och tacka för trösten, som uteblev medans hon skrek inombords tills hon tappade rösten
Kroppen läkte sakta men säkert, hon började jobba i lägret
Kunde börja fungerade kroppsligt, spotta i näven och förträngde den krossade själen
Har varit en nya tidens slav i 25 år hittills
Skall försona sitt oförlåtliga brott under en oändlig tidsfrist
Det värsta man kan göra är ju att bli misshandlad av sin älskade
Glida oskyldig genom livet, sicksack igenom smärtorna
Hälsningar från Finland:
www.johankvarnstrom.com
|