Ett till Nio [Dikt]
Då kommer en ny text! Hoppas att ni gillar! :)
Jag gick i en skolklass där alla var likadana utom jag och ni hade säkert kramkalas när ni skildes åt men jag gick och fick aldrig höra ert förlåt. När jag cyklade förbi där häromdan mindes jag tiden när det var svårt och dom hade visst bytt ut fönster mot plåt.
Och Kristina gick i korridoren längs skåpen och var söt och jag för blyg och andra började röka i smyg. Jag minns hur vi spelade pingis och kort och när Johan började snatta och förändrades för fort. Era steg ut i världen blev aldrig särskilt stort och jag undrar ibland om ni ångrar allt ni gjort.
Ni koncentrerade er mer på att förstöra och sätta knivar i varandra än att var vänliga mot andra. Varför förstörde ni era liv innan dom börjat och lät allt ni fick veta försvinna ut genom andra sidan örat?
Vi har alltid levt i samma värld men vi har aldrig andats luften från samma atmosfär och jag förstod aldrig hur ni jagade blod ner till varje golv och det hjälpte väl aldrig att ni behandlades av paragraf tolv?
Jag blev aldrig som ni.
fuck it...