[Dikt] - Ler jag när jag ser åderstigen?
Info Folket har gett mig positiv kritik på det jag skrivit, men sagt att rimmen är lite väl simpla, well, här kommer lite svårare rim, texten blev inte flowvänlig så den blev den bästa dikten whoa någonsin skådat?
Ångesten jag känner stiger genom venerna.
Vandrar sakta fram med smärta i lederna.
Vandrar på en väg där regnet skvalar
Genom livets svåra dagar.
Försöker hålla fast i stunderna men inget är gediget
Såren svider, men jag ler för ha kvar min vädrighet
Molnen tätnar ovanpå, och regnet förhärdas
Ilskan tätnar inuti, efter vägen jag färdas.
Åren går men inom mig är det ständigt höst
Går igenom nått eländigt som aldrig blir förlöst.
Försöker hålla tag vid min moralfilosofi
Men att falla längs vägen ingick inte i min strategi.
Jag spottar blod och omfamnar sorgmodigheten
Att jag inte är på väg dit jag ska är jag väl medveten.
Men jag hoppas jag ler när jag ser åderstigen
För ifall inget förändras så faller jag genom tiden.
Tillbaks dit där sorgerna först eskalera
När sorgerna tätnade efter vägen jag promenera.
När jag ligger vid sidan och känner mig besegrad.
När jag slutat vandra och tar mitt första spadtag.
facebook.com/idiomatisk - fan page
|