En äcklig dröm jag hade i natt (dikt)

En äcklig dröm jag hade i natt (dikt)

En äcklig dröm jag ahde i natt:

Kanske regnade det för mycket den dan?
Kanske var hans huvud en enda stor orkan?
Eller så var han trött på att alltid leka glad
och ville allt för gärna vända blad.

Hans känslor rev honom sönder och samman
kunde han inte fått födas som nån annan?
Fienden han fruktade mest var Tid
kriget mot klockan var en ständig strid.

Men så den dagen i mitten av april
kunde han inte längre sitta still.
Han tog sitt paraply och gick till en bro
nu tänkte han "Kanske jag kan få ro?"

Kaoset i huvudet ville aldrig vara tyst
det var bara när han skar det inte sa ett knyst.
Hjärtat hans var krossat, och lagat igen,
Själen var styckad, bitar saknades utav den

Ett skrik från en tant som rastade sin hund
ty på vägen låg en pojke som sov en blund.
Bilar som stannade och folk som gick ut
det var en tyst och nästan en stillastående minut.

Ibland trodde han att han inte fanns alls,
att en massa skrik var nedtryckta i hans hals.
Ibland blev han rädd att han redan var död.
Varför kom ingen och gav honom stöd?

Det kom tjutande ljus och män i uniform
som sopade upp efter denna känslostorm
Han låg i en ambulans som rörde sig bort
hans liv tycktes bli så väldigt kort

Varje dag i världen som älskade att honom plåga
släckte lite mer av hans brinnande livslåga
Ingen som frågade "Hej, hur mår du?"
och tystnaden i hans lägenhet klöv honom mitt itu

På sjukhus fick de liv i hanss blodiga bröstkorg
(innehållande ett hjärta och så väldigt mycket sorg)
I en kall mental koma låg han och försökte hitta liv
efter att han tagit sitt betydande kliv

Utnyttjad och ensam var han i sin bubbla
allt för mycket tid gick åt till att grubbla
Ibland var hans sovrum övermäktigt svart
och ett stort mörkt hål där hans hjärta hade vart

Var han saknad eller bortglömd totalt?
Rummet var strerilt och alldeles för kalt
Men på den fjärde dagen då inget var som förr
kom någon och knackade på han sjukhudsörr

Flickan hon älskade mest på denna jord
gav honom bara onda slag och ord,
Han ville inte öppna sig när hon inte älskade tillbaka
så isolation och tomhet, kom det att orsaka.

Hon kramade om honoim länge, frågade varför han föll
"jag lutade mig över räcket då mitt grepp inte höll.
Det var inte min mening, jag skulle bara titta ner."
Men han sa inget om att han inte orkat något mer.

Flickor är svåra, han kunde inte alls förstå
och han tassade runt henne tyst på tå.
För hon skällde, klagade och gjorde allt som var fel,
hon gjorde honom aldrig det minsta hel.

Så satt de en stund, i varandras famn och grät
då var det något som plötsligt lät.
flickan visste aldrig vad hon hört för sorgesång,
Det var hans hjärta som gick sönder än en gång.