Världen i en plastburk Mänskligheten är en enda olöst mordgåta- Ett evigt mörker befriat ifrån världens solstrålar- Bannlyst till en öken men runtomkring mig gror åkrar- Där jag framför klagosånger utan fiolstråkar- Vi som vågar leva förkastas då som främmande- Dagdrömmare med önskningar men ingen ande- På planeter fyllda av liv dör vinden ut helt ensam- Med vattendrag utan förbindelse med en källa- Frågar mig själv varför burfåglar sjunger så fint- Kanske stämman rentav lyckas gömma svår tid?- Hjärtat kan då acceptera, men hjärnan förkastar- Mina djävlar förbannar när jag ensam får förhandla- Till mig en rättvist kompromiss med min skapare- Eftersom att alla kammare saknar indragare- Och inget av världens sju underverk är tilltalande- Är detta verkligen den saga som vi skapade?-