Från oförstörda
Som oförstörda knoppar
entrar vi scenen
Dom hugger våra toppar
Vi snubblar ut på benen
Lyckan börjar svika
Insikten slår till
Ibland så vill man skrika
Bara göra som man vill
Men vi glömmer våra toppar
man glömmer den man var
Själarna blir kroppar
och vi finns inte kvar
Rädda att förlora
så spelar vi en roll
Vi tror vi är så stora
Vi tror vi har kontroll
Vi vägrar fånga stunden
och snart tar livet slut
Vilsen, rädd och bunden.
Man kom, men inte ut.