Krönika: Graffiti - Vad är de rädda för?

Krönika: Graffiti - Vad är de rädda för?

Stigmatiseringen av graffiti är på god väg att dö ut. Man måste inte längre vara en missanpassad knarkare eller en dreadsprydd ryggsäcksanammare för att gilla graff.

Graffiti som företeelse började inte med TAKI 183 eller ens samma årtionde, det är ungefär lika gammalt som människan. Det talar till vår basala drift att känna att man lever, finns till och att man betyder något. Detta kände grottmänniskorna, detta kände egyptierna, detta känner vi. Bevisligen är graffiti något som inte går att bara lagstadga bort, fnysa åt och säga ”det passar inte in i vårt samhälle, det är olagligt” och gå vidare med livet och tro att det ska försvinna. Graffiti är mer än så. Jag kommer osökt att tänka på Descartes gamla dängare ”I think, therefore I am” och Akays senare version ”I write, therefore I am”. (Själv har jag gjort min egen version: Jag får arbetsintervjuer, alltså finns jag. Men det är ju en annan femma.)