Graffitins dualism - teori
Varje enskild produkt, om man nu tillåter sig tala om konstverk som produkt, slåss för sig själv. Den undviker att erkänna de andra och strävar efter att tränga sig in i varje rum som om den var den enda existensen. Graffitin är den episka dikten om denna kamp. En kamp som inget trojanskt nederlag kan övervinna. I denna blinda kamp för sin passion för exponering, genererar den omedvetet någonting annat. Den omyndigförklarar den statiska kulturen och varukulten just genom att överskrida dens egen rimliga gräns. Den trotsar hegemonin genom att vara en politiskt uttryck i sig, inte som transportsträcka för sig.
Den inneboende dualismen i graffitin. På samma gång som graffitin utmanar etablissemanget och hegemonin inom konstvärlden, "marknadens" konstuppfattning, så är den själv en förvrängd återspegling av den processen. Det stiliserade, glänsande, budskapet och graffitins egen massproduktion. Konkurrensen och elitismen inom graffitikulturen är en karikatyr av just det fenomen den utgör sig för att kritisera.
Skriver en prettogrej om graffiti. Feedback någon?