Gammal artikel; ändock "i tiden"
Satt på muggen då jag slog upp ett gammalt nummer av (gratis-)ungdomstidningen GLÖD (utkommer vanligtvis några ggr per år). Det var i nr. 2/1998 som jag slog upp en sida med titeln "Graffiti Debatt". Då hade nån snubbe skickat en insändare som jag inte kunde låta bli att bli riktigt fäst vid. Detta var tidigt 1998 och det var juh innan hiphop hade blivit som mest hypat i Sverige (förutom storstäderna då), så vem vet, denna "veteranen" kanske hänger @whoa nowadays :p
"Kultur på mur"
Få konstformer har haft förmågan att provocera och väcka så starka känslor som graffitikonsten.
Vad som har retat folk allra mest genom åren är givetvis taging, eller skrivandet av en signatur. Förargelseväckande för den oinvigde, en njutning att skåda för de mest inbitna. Idag är det förbjudet att taga på offentliga platser. Det drabbar också graffitikonsten.
För graffitin är inte bara tags utan också en konstform som har sprungit ur betongen. Den gör siga llra bäst i den miljön, och har därför vuxit fram just där. Det finns nog inte en graffitimålare som inte älskar betong. Och det är inget konstigt med det.
Vem tror att medeltidens kyrkmålare hatade sina vita kalkväggar?
Det sorgliga är att man i media tycks ha tagit ställning mot såväl all graffiti som ungdomskulturen i allmänhet. Det är hasch, sniffning, rave, HIV, klotter, hip hop och karatesparkar i en enda röra. Man jämställer graffitikonstnärerna med nynazister och MC-gäng.
I TV och tidningar har vi sett en allvarlig tonårsförälder som gör det enda rätta och anmäler sin egen (i efterhand tacksamme) son, som dragits med i de farliga graffitigängen och skramlat oroväckande med sprayburkar inne i pojkrummet, som om det var fråga om de värsta av alla knarksprutor och haschpipor.
Vilken typ av bilder är det en ung människa i en storstad har i sig, vilken miljö är det som påverkar oss? Graffitin föds inte enbart ur misär eller tråkighet. Den föds främst ur lusten att skapa, som finns inneboende i alla människor som inte spelar fotboll (skämt).
Graffitimålarna var de enda som inte skolkade eller kastade kritor omkring sig under bildlektionerna på högstadiet. Nu uppmanas bildlärare att kontakta polisen om de anar spår av graffiti bland sina elevers verk.
Men var ska det då målas? Eftersom behovet finns och inget fall i historien finns, där någon tagit direkt skada av att utföra eller av att betrakta en målad bild på en vägg.
Just nu gör man allt för att sanera minsta spår av graffiti i Stockholm, som om det handlade om acne i vår stolta stads väl polerade och olyckligt ansiktslyfta anlete.
Och det är just acne politikerna är rädda för, inte de små röda prickarna i sig, utan tanken på finning ungdom med hormoner och egen vilja. Graffitin ger dem en känsla av att deras tid är förbi, därav denna abnorma spraynoja. Sprayburken har i sig fått en sådan laddning att man inte tål att se den användas ens i lagliga graffiti-sammanhang (som alltså inte får förekomma). Den påminner alltför väl om den unga manliga potensen.
Kan man bota en sund aptit på sex eller ett självständigt tänkande också? Det vore kanske praktiskt.
Nya generationer tar över, och med dem nya värderingar för vad som är vackert och för vad som är fult. På trettiotalet kallade man jazz "nigger-musik". Nu finns den i varje sostifikerad femtioårings CD-ställ.
Frågan om graffitins vara eller icke vara är alltså redan avgjord, ty sådan är historiens gång..
--Anonym målare
That's it dawgs ;) Väldigt välskrivet tycker jag, och på sätt och vis än idag verkligen ngt som "ligger i tiden".
Regards,
G.