Chief Keef gråter i rätten?

Charlamagne är en rolig jävel.

These Convicts Love Sosa,

His Thug Days Are Ova,

Best Not Drop? The Soap-a,

Cuz You'll Get Bent Ova.

Alla har väl rätt att gråta. Det som inte är OK är den fruktansvärt usla musik han gör.

Han gör sköna låtar tycker jag (eller man kanske ska säga young chop). Love Sosa är riktigt tung!

Alla har väl rätt att gråta. Det som inte är OK är den fruktansvärt usla musik han gör.

Det jag menar är att han har byggt upp en sådan hård fasad, typ jag gråter inte. Därför reagerade jag lite.

Charlamagne är en rolig jävel.

These Convicts Love Sosa,

His Thug Days Are Ova,

Best Not Drop? The Soap-a,

Cuz You'll Get Bent Ova.

Hahaha jaa han är helt jävla underbar!!!

Min personliga åsikt är att det är inte okej, då han försökt mata oss med att han är den hårdaste grabben, plus att 60 dagar är inte så mycket.

Alla har väl rätt att gråta. Det som inte är OK är den fruktansvärt usla musik han gör.

Det jag menar är att han har byggt upp en sådan hård fasad, typ jag gråter inte. Därför reagerade jag lite.

Grabbar varför han gråter är för att har fått ställa in många konserter, både i USA och i Europa vilket lett till både stämningar från arrangörer och uteblivna inkomster. Tror han tar 50- 100k $ för en spelning så själv hade jag/ni bajsat blod...

Om det hänt oss själva då... :/

Kom igen snubben är sjutton år gammal.

"But somethin changed in this dirty game, everything's strange
Lost all my homies over cocaine.. mayne
See they ask me if I shed a tear, I ain't lie
See you gotta get high or die, cause even thugs cry"

Vadå, kan man inte ha en hård fasad och gråta? Det är du själv som säger att det är en fasad, och inte den han verkligen är... jag förstår inte riktigt varför du stör dig på en sån grej, men det kanske är för att jag är kvinna.

Men vafan.. det är artisteri/underhållning. Jag stör mig inte på rappare som målar upp en hård fasad, jag stör mig mer på fansen som "går på" den. På fullt allvar.

Jag kan uppskatta gangsta rap, men jag tar till mig innehållet ungefär på samma sätt som när jag tittar på en film. Det är inte någons dagbok man läser. Men jag skriker inte "fake!", då det är reflektioner av vad som faktiskt händer på gatan.


Men jag förstår inte varför jag ens skriver i den här tråden. Plötsligt tillhör jag skaran som diskuterar så ovidkommande saker som en rappares privatliv. For all I care, så får en rappare dansa runt i trosor och sin egna avföring så länge han gör fet musik. Chief Keef är för övrigt det sämsta jag hört på ganska länge.

Jag är med isofu.

Om man är över 13 år gammal och fortfarande bedömer en MC efter hur "hård" hen är i sitt privatliv är det kanske dags att sätta sig ner och fundera lite.

Sen håller jag med om att det här är en bedrövligt dålig artist, men det hade jag tyckt ändå, tears or no tears.

Nu dömer ju bevisligen folk ut rappare som "ljuger i båset" även efter tonåren... Känns nästan som det går lite hand i hand med jantelagen. Fjärde Världen har ett återupprepande tema i sina texter om att man ska stå för det man säger osv...

Personligen bryr jag mig i ärlighetens namn till en viss gräns, men har snarare att göra med att jag vill vara "lyckligt ovetande" om den jag lyssnar på som delar med sig av sitt liv ljuger...

Kanske blev en dubbelfilig diskussion nu, om det just handlar om HUR tuff nån egentligen är eller att måla upp en persona man själv egentligen inte har en aning om..

Det här med ett vara "äkta" har ju varit viktigt i hiphopvärlden, och jag köper det till en viss gräns. Mitt enda argument för varför det är ok med hiphoppens våldsförhärligande och misogynism är ju att de beskriver en verklighet. Men jag tycker inte att hans gråt på en rättegång egentligen gör honom mindre äkta, snarare tvärtom.

Skitbra musik för övrigt.

Nej, sen finns det ju de som säger att de aldrig gråter... Inte för att jag personligen skulle bry mig om det men äkthetspolisen patrullerar fortfarande efter tonåren som sagt.

Har knappt hört Chief Keef, slog på den där Dont like, nått med beatet diggade jag men va ändå tvungen att stänga av...

My heart pumps purple piss for Chief Keef och hans eonomiska förluster och 60 dagars fängelse.Han kunde fått 360 istället tycker jag,kanske han kunde blitt lite tuff på riktigt eller åtminstone lära sig skriva bars under tiden.

Att vara äkta kan stå för många saker. För mig har det aldrig stått för 1) att aldrig gråta, 2) att skriva enbart dokumentära/självbiografiska texter. Ser inte riktigt varför äkta = macho. Snarare tvärtom.

Att vara äkta kan stå för många saker. För mig har det aldrig stått för 1) att aldrig gråta, 2) att skriva enbart dokumentära/självbiografiska texter. Ser inte riktigt varför äkta = macho. Snarare tvärtom.

Det är det väl ingen som säger egentligen...? Angående "Chiefen" har jag ingen egentlig koll... Frågan är väl vad folk tycker om artister som framställer sig just på ett macho sätt och att det ska framstå som självbiografiskt utan att egentligen vara det.

Det än mer intressanta är kanske varför? Lite sidospår men om någon vet litteratur om det "macho", sexismen etc innom hiphop vore jag jättetacksam för tips.

Att tro att allt är/ska vara självbiografiskt/bokstavligt är inte frågan. I slutändan finns det ju, vad jag har märkt, en klar majoritet av hiphopfans och utövare som menar på att man ska stå för det man säger. Att måla upp sig som kvarterets dealer/hårding när man egentligen, tja, jobbar på ToysRus och lirar Cs är vad man märkt inte uppskattat. En sak om det framgår att man porträtterar någonting och en när det framstår som man berättar sin livs historia... Ibland vävs dessa faktorer ihop osv osv men tycker den här tråden är rätt talande

http://www.whoa.nu/forum/svensk-hiphop/allmant/625204.aspx

Det är inte unikt för hiphop, det här äkthetskravet. Bob Dylan råkade ut för samma kritik, senast var det Lana Del Ray. Och det var grymt viktigt i arbetarrörelserna.

Men jag skulle ändå tro att de som mest bryr sig är fånarna som på något oreflekterande plan köpt hiphopstjärnornas konstruerade gangsterpersonas. Det absurda är förstås att förutsättningen för deras karriärer är att deras personas faktiskt inte är helt äkta, du kan inte sälja kilovis med kokain och skjuta på konkurrenter med automatvapen samtidigt som du har en framgångsrik musikkarriär. Och vi hade förmodligen inte heller accepterat artisterna om de faktisk gjorde det, sjävklart kan man roas och se spänningen i gangster och våldsromantisering, men jag tror inte att vi egentligen skulle acceptera artister som levde med en moral så främmande från vår egen. Vilket visades tydligt när Chief Keef kompis Lil Reese dök upp på en video där han misshandlade en kvinna. Då är det plötsligt faktiskt äkta, men för äkta. Rimligtvis borde väl alla gangstafans hurrat, Reese visade på kameran handfast upp det våld och kvinnohat som han sjunger om. Men istället fick Lil Reese förstås be om ursäkt, eftersom han gått över gränsen, eftersom han blandat ihop den fiktionella verklighet vi roas av med den faktiska verklighet som vi avskyr.

Precis, det funkar att lyssna på NWA´s"one less bitch" om hur Dre våldtar och skjuter en prostituerad kvinna men när han slog en kvinnlig recensent som uttalat sig illa om NWA så sjönk han i allas ögon för ett tag. Egentligen knäppt att man är så kluven .. jag hade en diskussion med en två poalre om vad som påverkar en mest negativt, våldsfilm elelr våldsmusik, det var när vi satt o söp och lyssna på Geto Boys bl a .. vi kom nog fram till att det är musik ändå, eftersom en film är bara ett manus, en saga liksom med påhittade karaktärer medans artister håller i mikrofonen och beskriver sig själv utifrån texten. Någon som tycker annorlunda ?

VRGNHNS skrev:
I slutändan finns det ju, vad jag har märkt, en klar majoritet av hiphopfans och utövare som menar på att man ska stå för det man säger. Att måla upp sig som kvarterets dealer/hårding när man egentligen, tja, jobbar på ToysRus och lirar Cs är vad man märkt inte uppskattat.

Jag påstår inte att det inte finns hiphopfans som kräver dokumentär autenticitet. Sen tror jag inte det är en "klar majoritet". Tror en klar majoritet av lyssnarna skiter rätt hårt i texterna och bara vill ha ett skönt flow på ett bra beat. Men det är klart att såna finns, särskilt på nätet och särskilt bland unga män. Menade inte att förneka att de finns. Menade mer att jag tycker det är ett lite löjligt sätt att se på konst.

Sen tror jag visst att det har med machokultur att göra. Tror inte man kan separera de två.

Sen tror jag visst att det har med machokultur att göra. Tror inte man kan separera de två.

Sorry, hängde inte med på vad du syftade på där...

Håller annars med om att det är löjligt att se konst på det sättet, men nog skulle en del av mig bli besviken om det kom fram att Jay Z aldrig dealade nån crack...

ILLINI_DUDE skrev:
vi kom nog fram till att det är musik ändå, eftersom en film är bara ett manus, en saga liksom med påhittade karaktärer medans artister håller i mikrofonen och beskriver sig själv utifrån texten. Någon som tycker annorlunda ?

Vet inte exakt vad du menar med "påverkar" men jo jag är mycket känsligare för film än för poesi/sångtexter.

En raptext är för mig i grunden en sorts lyrik och en lek med ord. I samma vers kan en person både mörda och inte mörda en person. Och mordet kan vara en metafor för något annat (oftast att knäcka nån lyriskt). Det är ren litteratur för mig. Filmer tenderar alltid att krypa mig lite närmare inpå skinnet. Att se nån som iscensätter en avrättning kan få mig att må dåligt, men att höra nån säga att de avrättar någon tar mig inte lika djupt. Jag har alltid haft svårt för gangsterfilmer, iaf de från 70-talet och framåt, och för filmvåld och blod i allmänhet. Däremot brukar jag kunna stå ut med det mesta om jag läser det i en text eller hör det i en sångtext. Det är liksom ett steg längre bort från mig och mer uppenbart fiktion/rent "språk". Jag har försökt se Scarface med Al Pacino flera gånger men blir nästan fysiskt illamående. Så har jag aldrig reagerat på gangsterrap t.ex.

Därmed inte sagt att jag automatiskt tycker om rap med misogyna, våldsförhärligande texter, men de stör mig oftast inte riktigt lika mycket personligen.

VRGNHNS skrev:
Sorry, hängde inte med på vad du syftade på där...

Jag syftar på att jag tror att folk som gärna vill att rappare skall vara "äkta" i betydelsen att de vill att deras privatliv skall överensstämma med deras texter ofta är samma personer som tycker det är viktigt att rappare är "hårda", okänsliga och t.ex. inte gråter. Tror inte man kan skilja helt på det "äkthets"idealet och machoidealet.

VRGNHNS skrev:
Håller annars med om att det är löjligt att se konst på det sättet, men nog skulle en del av mig bli besviken om det kom fram att Jay Z aldrig dealade nån crack...

Sorry, jag kanske är knäpp, men den här grejen hajar inte jag riktigt. Jay-Z skildrar ju på ett briljant sätt knarklangarens dåliga samvete, ångest, nervositet, hänsynslöshet osv osv i sina texter. Sen om han personligen upplevt exakt allt detta eller om han skildrar t.ex. sina vänners eller grannars upplevelser - jag tycker det är rätt ointressant. Själva texterna är ju lika poetiskt skarpa och psykologiskt intressanta oavsett.

Jag syftar på att jag tror att folk som gärna vill att rappare skall vara "äkta" i betydelsen att de vill att deras privatliv skall överensstämma med deras texter ofta är samma personer som tycker det är viktigt att rappare är "hårda", okänsliga och t.ex. inte gråter. Tror inte man kan skilja helt på det "äkthets"idealet och machoidealet.

Ja, kanske för en del och kanske för en majoritet, kan själv inte riktigt slå ihop "äkta" och "macho" som ett...

Sorry, jag kanske är knäpp, men den här grejen hajar inte jag riktigt. Jay-Z skildrar ju på ett briljant sätt knarklangarens dåliga samvete, ångest, nervositet, hänsynslöshet osv osv i sina texter. Sen om han personligen upplevt exakt allt detta eller om han skildrar t.ex. sina vänners eller grannars upplevelser - jag tycker det är rätt ointressant. Själva texterna är ju lika poetiskt skarpa och psykologiskt intressanta oavsett.

Ja, nej det handlar ju mer om huruvida man claimar att det är självupplevt eller inte som är det centrala...

Survivor, vad jag ville sagt med ordet "påverka"(eller vad vi menade med det den där kvällen jag och polarna) var mest om attityd och livsstilspåverkan. Om man generellt sett kan komma fram till om uppkäftiga, lata,kriminella eller världsfrånvända tendenser enkalst kan odlas inom folk via musik eller tv/video som är våldsam/destruktiv eller inte. Vi/jag var även inne på spåret du beskrev,hur man kan må av att titta på eller lyssna på det som är destruktivt. Personligen är jag mer mottaglig på gott o ont för det jag lyssnar på än vad jag ser. Scener från Scarface,Pulp Fiction eller Sopranos har liten eller ingen känslomässig påverkan för mig medans viss gangsterrap kan lura in mig i en mindre bra tankegång.