Analysera din favoritskiva! (Illmatic)
Nu kliar sig antagligen många gamla heads i huvudet och tänker "Ännu en som ska slå in öppna dörrar och med en one-liner hylla skivan som världens bästa?" Ja, någorlunda rätt i alla fall. Slå in i öppna dörrar gör jag, men försöker vara något mer ambitiös än så. Ikväll fick jag en idé att låt för låt gå igenom den skiva jag håller kärast inom hiphop. Eftersom det blev en såpass lång text - långt längre än jag trodde - tänkte jag att även någon här skulle finna det intressant och roligt, och kanske även göra en analys på en av sina favoritskivor (eller varför inte gå laget runt med denna? Gör som ni vill.
Illmatic har kommit att bli min kanske absoluta favoritskiva inom hiphopen. En av få skivor som jag oavsett humör, oavsett tidpunkt finner mig bekväm med att dra igång från första till sista spåret. Jag läste någonstans att ifall all annan hiphop skulle eliminerats, så skulle man kunna bygga upp den igen med Illmatic som utgångspunkt. Det är verkligen en perfekt ritning för hur en hiphop-skiva "ska" se ut. Därför tänkte jag rangordna låtarna, från bäst till minst bäst bara för skoj skull. Någon annan får gärna haka på med en av sina favoritskivor, eller varför inte gå laget runt med denna skivan? Gör vad ni vill.
1. N.Y State of Mind
Ett av Premiers finaste beats och Nas' kanske absoluta höjdpunkt textmässigt. Valfri rad på denna låten skulle i princip vilken rappare som helst kunna bygga en hel karriär på (nästan i alla fall). Texten är verkligen målande, och hungern är kännbar. Av alla låtar som försöker agera anthems åt staden New York, är det den här jag håller högst.
"Beyond the walls of intelligence, life is defined"
En av mina favoritrader ifrån låten. Den är både jävligt genomtänkt, och väldigt ogenomtänkt. Det beror lite på vilket håll man angriper den. I sig behandlar den ett tema jag själv ofta funderar över när jag vandrar på Göteborgs gator & torg med lurar i öronen, nämligen hur världen ser ut utanför oss själva. Det vill säga ifall, och i sådana fall hur mycket, våra medvetanden färgar vår upplevelse av världen? Är upplevelsen av världen till fullo helt subjektiv för alla olika arter, eller människor sinsemellan? Eller ger våra medvetanden en fullständigt korrekt och objektiv bild av verkligheten?
Just här tror jag att Nas menar på att vår intelligens (vilket skulle kunna vara synonymt med ordet "medvetande", så som jag ser det) stänger in världen i en låda, gör den (världen) icke-komplex, att vi inte får ta del av världen såsom den är i sig självt därför att vår intelligens inte har bredd nog att se den med öppna vyer. Tolkar man raden på det här sättet är det en jävligt smart rad, och väldigt imponerande att komma ifrån en 19-åring. Man kan även tolka den på det sättet att Nas inte förstått att vi har intelligens är faktumet att vi överhuvudtaget kan få ut någonting av världen. Hade vi inte haft dessa "väggar av medvetande/intelligens" så skulle vi inte förstå någonting överhuvudtaget, och i sådana fall är det en väldigt ogenomtänkt rad.
Jag tror att Nas är medveten om att det går att tolka den på detta sistnämnda sätt, men inte kom på något annat sätt att uttrycka just det där med något annat formuleringssätt, att han hoppades att folk skulle förstå att det är den första tolkningen som gäller (eller så har han inte reflekterat över det överhuvudtaget).
"It drops deep as it does in my breath
I never sleep, cause sleep is the cousin of death
Beyond the walls of intelligence, life is defined
I think of crime when I'm in a New York state of mind"
Alltså, "I never sleep, cause sleep is the cousin of death", en av de kändaste raderna inom hela genren och det inte utan anledning. Raden har två meningar:
1. Sömn är en "nivå" ifrån döden då den håller människan fast i sitt grepp (svårt att förklara hur jag menar här, men hoppas det går fram ändå). Alltså, vaken - sömn - död, 1-2-3 grader.
2. Att "sova" i New Yorks innerstad är lika med att bli dödad. Håller man sig inte vaken är risken att råka illa ut med andra ord stor.
Med "I never sleep, cause sleep is the coustin of death"-raden tog jag hjälp av rapgenius.
2. Halftime
Shit, den där basgången... Den basgången är en sådan basgång som primärt inte når öronen, utan drar sig till ryggraden. Man hör den inte, man känner den. Så fantastisk. Nas är at the top of his game, verkligen osar av kaxighet, och han har rimmen och raderna att bygga det på. Egentligen gillar jag den här låten lika mycket som låten ovan, bara att den här täcker en annan sida av Nas. Den är inte lika poetisk (men ändock poetisk), däremot täcker den kaxigheten och hungern mycket bättre än vad tidigare nämnda låt gör. Själv föredrar jag poesi över kaxighet, men det är en högst personlig preferens. I sig själv är låtarna på samma mästerliga nivå. Skulle kunna välja hur många textstycken ifrån den här pärlan som helst, eftersom den är fylld av riktigt feta punchlines.
"Versatile, my style switches like a faggot
But not bisexual, I'm an intellectual"
Valde denna just på grund av att den passar jävligt bra in på det jag just skrev om att han både har en kaxig och en poetisk sida, därav "my style switches like a faggot". Jag vet inte riktigt hur bra metaforen över sexualitet håller, men jag gillar konceptet med raderna som fan. Och de stämmer ju som sagt jävligt bra in på honom som rappare.
3. Memory Lane (Sittin' In Da Park)
Nas goes poesi, igen. Jag älskar verkligen den poetiska kvalité som låtarna på Illmatic håller, och den här lever verkligen upp till den standarden. Kanske slår den även "N.Y State Of Mind" på den punkten - kan inte riktigt bestämma mig nu när jag skriver det här; i slutändan spelar det ju inte så mycket roll heller.
"My duration's infinite, moneywise or physiology
Poetry, that's a part of me, retardedly bop
I drop the ancient manifested hip-hop straight off the block"
Formuleringsförmågan är på topp. Just den där sista raden i stycket, "I drop the ancient manifested hip-hop straight of the block", det är någonting speciellt med den. Den uttrycker inget jätteintellektuellt eller jättedjupt egentligen, men just den formuleringen är så vass att det känns som att de blotta orden lyckas röra något obeskrivligt. Eller så nöjer man sig med att bara säga att det är en jävligt fet rad.
"I decipher prophecies through a mic and say peace"
He sure does...
4. The World Is Yours
Hur fett beat som helst. Älskar hur han flowar så rent på första versen. Som en ångvält som vägrar sluta, utan bara maler på och maler på... Förutom att låten ligger på Illmatic så samplar ju Jay-Z raden till sin kända "Dead Presidents II" vilket ledde till deras kända beef som resonerats om till leda. Personligen håller jag med om att raden Jay samplade gjorde att Jay "made it a hot song", men ställer man låt mot låt vinner Nas med hästlängder. Nas behöver inte bygga en hel låt på just den raden, eftersom hela låten är fylld med ett dussin minst lika mästerliga rader som den.
"I keep falling, but never falling six feet deep"
Oavsett hur död han kommer att bli fysiskt sett, så kommer artisten, musikern, rapparen, poeten - you name it - Nas aldrig att dö. Hans musik kommer att leva vidare. Och vi kan nog bara instämma i och med att hiphop-communityn i princip enats om att Illmatic är den perfekta skivan inom genren. (Klart det finns en och annan som misstycker, men på det stora hela känns det som plattan som de flesta kan enas om är den mest kompletta och välgjorda skivan, om man åsidosätter sina personliga favoriter).
5. Life's A Bitch
Nas lägger en genomtung vers, men här stjäl faktiskt AZ rampljuset. Det tycker jag i alla fall. Hans första och enda vers på skivan - och det enda gästframträdandet på skivan överhuvudtaget - är en av höjdpunkterna på skivan, och den är genomtänkt och snyggt skriven ut i fingerspetsarna. Själv är jag ett dödligt stort fan av socialrealistisk lyrik om USAs baksida (ghettona) och denna målar upp en extremt levande och tydlig bild av psykologin hos unga krigare ifrån New Yorks stadsdelar som kämpar att göra något av sitt liv än att bara bli en i mängden av namnlösa nollor utan framtid. Den versen utstrålar både hopplöshet och stor framtidstro. Ängslan över medvetenheten om att han kanske misslyckas och förblir en nobody, men även en stark framtidstro att han faktiskt kommer att lyckas - hur paradoxalt det än må låta. Öppningsraderna är absolut bäst; det är sådana rader jag kan upprepa för mig själv i huvudet när jag inte lyssnar på musik och bara behöver något genomtänkt för att intellektuellt stimulera min hjärna:
"Visualizing the realism of life and actuality
Fuck who's the baddest, a person's status depends on salary
And my mentality is money-orientated
I'm destined to live the dream for all my peeps who never made it"
Jävlar i helvete alltså, vilka rader.
Nu har vi kommit till sjätte spåret. Vilken ska jag välja, "Represent" för att jag älskar beatet och pianosamplingen, eller "It Ain't Hard To Tell" för rappen & texten? Omöjligt att välja...
6. Represent
Den samplingen som genomsyrar hela låten (det är ett piano va, eller har jag fel på öronen?) är magisk. Premier gjorde verkligen någonting alldeles extra med den här. Aldrig hört någonting liknande. Min favoritsampling "of all times". Som balsam för öronen. Nas är bra på verserna också, men inte något speciellt i relation till andra verser som finns på skivan (det är ju Illmatic för fan!!). Vad jag förstått det som, utifrån en intervju jag tittade på med Premier häromveckan, så hörde han Large Professor (eller om det var Pete Rock, jag minns inte riktigt) jobba på ett beat till skivan i studion de använde (kan ha varit beatet till "It Ain't Hard To Tell") och tänkt något i stil med "fan, jag kan ju inte leverera ett sämre än någon annan till skivan" och gick tydligen hem (eller vart han nu gick) och jobbade röven av sig för att inte visa sig sämre än någon annan av de giganter av producenter som levererade vråltunga beats till skivan som skulle komma att definiera en epok. Tydligen ska det enligt samma intervju med Premier ha varit en sådan otrolig konkurrens (positiv konkurrens, där man fick ut något av den) bland de som producerade Illmatic, där alla kände att de hade kanske världens mest begåvade rappare framför sig, där de verkligen måste leverera och överträffa varandra. Ska försöka leta upp intervjun efter att jag skrivit klart allt det här.
7. It Ain't Hard To Tell
Ruggigt beat, men fick ta sjunde platsen eftersom det instrumentala inte riktigt når upp till ovan nämnda låts nivå (men vilka beat gör det egentligen?). Istället är Nas vass som in i helv... på denna låten. Även här får jag sålla bland ett dussin extremt genomtänkta och sylvassa rader i förmån för just en speciell som jag hittade till för bara någon månad sedan.
"I drink Moet with Medusa, give her shotguns in hell
From the spliff that I lift and inhale, it ain't hard to tell"
Det väsentliga i det här rimmet är första raden. Tidigare hade raden inte sagt mig någonting alls (å andra sidan har jag inte gett den någon uppmärksamhet heller) förrän jag läste en förklaring till raden någonstans på internet. Medusa är, som de flesta redan vet antar jag, ett monster ifrån grekisk mytologi som förstenade människor genom att de tittade i hennes ögon. Nas menar då på att han inte bara är tillräckligt kraftfull nog för att dricka "Moet" med Medusa i helvetet, han vänder även på steken och förstenar istället henne genom att ge henne "shotguns". Att ge någon shotguns betyder nämligen att man med en joint blåser in rök i någon annans mun, så att denne blir hög (det vill säga, stoned eller stenad på svenska - och där kommer ordleken in i matchen: Nas förstenar henne, istället för att hon skulle förstena honom! Fyndigt va?).
8. One Love
Det svagaste beatet på plattan är min åsikt, men en högst snyggt berättad historia om en snubbe (Nas?) som skriver ett brev till en polare i fängelse. Hörde någonstans att detta är första gången en låt är berättad på detta vis, och i sådana fall blev Prodigy och Havoc väldigt inspirerade av denna typen av berättande eftersom de själva har en låt i exakt samma stuk på sitt mästerverk The Infamous. Att den här låten rankas näst sist av mig på skivan ser egentligen jävligt konstigt ut, eftersom den är ett mästerverk inom genren och antagligen inspirerat fler unga svarta i amerikanska ghetton än någon lärare någonsin gjort - men har man att göra med Illmatic så har man.
9. One Time 4 Your Mind
Verkar tydligen - har jag förstått det som i alla fall - vara den minst uppskattade låten på skivan. Inte konstigt egentligen, eftersom den konkurrerar om högre platser på listor som denna med några av de bästa låtarna som gjorts av en rappare någonsin. Nog den låten som är mest laidback på skivan. Får verkligen känslan av att Nas sitter i en soffa hos en polare med en spliff i handen och bara får ur sig rader from the top of his head.
Ja, det var allt. Det går inte annat än beskriva den här skivan som ett mästerverk. Ibland stöter man dock på - främst på internet, eftersom det är där jag främst möter likasinnade gällande intresset för hiphop och musik i största allmänhet - som menar på att det här är en överskattad skiva. Ärligt talat förstår jag inte hur man kan tycka det här är en överskattad skiva. Jag är den första att dra till med "allt är subjektivt"-kortet (eller nej det är jag inte alls förresten) men hur kan man inte se kvalitéerna med den här skivan? Vad kan man klaga på? Några av världens fetaste beats ackompanjerat av gatulyrik av aldrig tidigare skådad kvalité, av kanske världens vassaste MC bakom mikrofonen. Skivan har dessutom en perfekt längd, med sina 39 minuters längd tröttar den aldrig ut lyssnaren utan håller sig alltid relevant, alltid intressant. Nas förlorar aldrig sitt stenhårda grepp om dig som lyssnare. Att både omslaget är ultra snyggt och albumnamnet är namngivet med stor finess minskar inte heller på skivans totala maxvärde. Det här är inte bara en av de bästa hiphop-skivorna någonsin gjord, det här är en av världens bästa skivor. Period.
/Med reservation för att några meningar kommer att vara helt groteskt knasiga (har inte orkat korrekturläsa det hela).