Ditt liv i några hiphoplåtar

Ditt liv i några hiphoplåtar

Om du skulle beskriva ditt liv hittills i några få hiphoplåtar som definierar olika epoker av ditt liv, vilka låtar skulle du välja då och varför? Här är mina picks:

1978-1981
Allt var nytt, tryggt, glatt och roligt. Inte ett moln på horisonten as I was introduced to the world...precis som i den här underbara låten från 1980:



1982-1987
Jag gick på dagis och i lågstadiet och plötsligt var inte allt så glatt discostudsigt längre. Man kunde få ett kok stryk för att man hängde jackan på fel krok. Nu gällde det att börja hävda sig gentemot tuffingarna. Precis som Run-D.M.C. gjorde på 'Sucker MCs' från 1983, där de helt fräckt påstod att det gick att göra riktig, grym hiphop utanför the Bronx:



1987-1991
Nu började jag fatta ett och annat om hur världen egentligen fungerar. Jag upptäckte också hiphop för första gången under dessa år, vilket verkligen öppnade mitt sinne för hur världen ser ut. Mina första, stapplande politiska och sociologiska steg. Jag levde alltså för coming-of-age-låtar som förklarade saker som de inte alltid berättade på nyheterna. Som den här från 1991:



1992-1995
De värsta åren i mitt liv. Min pappa blev allvarligt sjuk och dog och detta kombinerat med gammal hederlig tonårsångest gjorde att jag hade svårt att hitta nån mening med livet. Lite tröst fick jag av Pete Rocks djupa, varma musik och all den funk, jazz och soul den fick mig att upptäcka. Den typiska låten är såklart den här, från 1992, som jag somnade till varje kväll.



1996-2001
Efter ett år eller två djupt nere i klassiskt och jazz hittade jag tillbaka till hiphopen 1996. Strax därefter började jag förhållandevis sent dricka alkohol, röka, snusa, festa och leva rövare. Levde huvudsakligen för fester och uteliv och mitt humör var oftast lika hype som den här låten från 1996:



2001-2002
Jag och frugan blev ett par och flyttade ihop. Hittade meningen med livet. Kärlek så djup att den inte kan beskrivas i en låt. Men den här från 2002 hintar iaf at it:



2003-2011
När man väl nått 25-årsåldern och stadgat sig går inte livet så mycket i perioder längre. Sen dess har jag hankat mig runt på olika utbildningar och jobb. De flesta jobben har varit riktiga skitjobb, men man har blivit vuxen och kämpar på och går upp varje morgon och jobbar vidare även när det tar emot som fan. Ibland känns det som om man "äger" ungefär en timme om dagen av sitt liv; som en poänglös återvändsgränd, som i Biggies gamla klassiker från -94: