Va säger Fat Joe

Coca säger han, stavning vet i fan?

Men iaf, coca = cocaine (that white)

Sen kallar han väl sig cocababy, anspelar väl på Joey Crack

Och han kallar sig för Joey Crack för att han är så ljus och vita kallas för crackers?

A propos: http://www.gothamcityinsider.com/2008/01/on-fat-joe.html

^Intressant läsning. Men jag blev inte så mycket klokare av det.

Dopeness, haha .. det har uppenbarligen med Crack cocaine att göra men jag antar att du skojar.

Dopeness: Haha, vafan. Räcker det inte man länkar intressanta grejer, måste man bli klok av länkarna också? :S Skrev ju att bara var apropå. Får väl sätta fet OT-varning nästa gång...

Ja han har ju alltid påstått att han fick smeknamnet Joey Crack i Bronx pga att han sålde så jvla mkt crack. Men i en intervju med Chelsea Lately, från typ förra året, så erkänner han att han typ fick det i skolan för han gick rundor med ass-crack 24/7. Sen säger han typ att rappare i allmänhet överdriver och skapar alter-egon.

kälka, hahahaha

Varför skulle man vilja att folk fick reda på att man har sålt cola i ens namn?
Pinsamt.
Vad kommer näst Hasse Sängvätaren, Tobbe Tummsugaren?

jag har en svag känsla av att han inte sålde så mycket crack, hade han gjort det skulle han nog INTE ta med det i sitt alter ego .. Lite som dom där hemkommande soldaterna man snackar om .. dom som verkligen upplevde massa våldsamheter och skit satt inte o drog långa historier om det sen.

Det handlar väl mer om att Joe "representerar" knarklangarna konstnärligt än om hur mkt eller lite knark han själv sålde? Rollfiguren Fat Joe är ju en organized Crime dude och crackkung. Sen kan ju privatpersonen vara en dagisfröken, vet inte riktigt varför det är så viktigt.

Äktehtskänslan försvinner en del när dom överdriver för mycket i hiphop , men Fat Joe är rätt bra oavsett trots att det var länge sen han droppa ett album jag ville ha..

Soul_Survivor_II
Jag tycker det förstör mycket om det inte känns äkta. Vet jag att det inte är äkta så når det inte riktigt fram till mig. Visst har han gjort några riktiga bangers som jag spelar men han blir aldrig lika bra som en snubbe som DMX t.ex.

Illini och BBOTS

Jag har egentligen knappt lyssnat på Fat Joe efter de tre första albumen. Jag är inte intresserad av den typen av musik som han fyller majoriteten av sina album med nu. Nån enstaka låt bara. Lean Back och That White var ju monster t.ex.

Men Fat Joes tre första album tycker jag är svinfeta (med undantag av ett par spår på Don Cartagena). En grym MC som lägger grymma rader över skitbra beats. Vad kan vara mer "äkta" än det?

Visst finns det rappare som blandar in mycket självbiografiska element i sina rim, men det är absolut inte ett krav för mig. Det har alltid funnits många sätt att rappa på. Det finns de som rappar väldigt självbiografiskt. Det finns de som rappar poetiskt, fritt och associativt (typ Ghostface). Det finns de som skriver fina berättelser om situationer som folk går igenom utan att de nödvändigtvis varit med om dem själva. Det finns såna som är grymma på skrytrap, komiska grejer och fria fantasier. Säger en rappare att de sålt så mkt kokain att man kan åka slalom på skiten fattar man kanske att det inte är självbiografiskt och bokstavligt menat. Med tanke på när Joe är född kan man ju ana att han inte kunde ha en 30-årig "karriär" som maffiaboss bakom sig när han rappade på Ultimate Force platta 1988...

Det som gör att jag inte orkar lyssna på Fat Joe längre är att han inte håller det "äkta" gentemot sina egna skills och mot hiphop. Det är inte huruvida hans raps är självbiografiska eller ej. Har ni samma krav på t.ex. en författare? Får man inte skriva deckare om man inte löst mordfall i verkligheten? OK, jag tar i, men jag undrar lite hur ni menar?

Lite bättre beskrivet så menar jag att känslan man VILL få av att folk verkligen rappar om sig själva och saker dom gjort, gör eller skulle kunna göra liksom inte riktigt finns där när dom (enligt mig) överdriver på ett pretentiöst och osnyggt sätt. ofta känner jag så kring framgångsrika rappare i USA som Birdman, Fat Joe, Young Jeezy & Slim thug (bättre exempel finns också..)

Att rappare överdriver i viss mån om vad dom ska göra med "Bitch ass ni99az who be frontin´" etc har jag i det flesta fall inga problem med, särskilt inte när det förs fram på ett sätt med glimten i ögat som t ex Sean Price gör .."Sean is a beast you can hear me howl at the full moon/ Columbine high I set fire to school rooms" är ju en så uppenbar överdrift så iaf jag bara måste digga det !
men Fat Joe och vissa med honom känns bara som dom där laglydiga musik-entrepenörerna med Bentleys, schyssta hus och security round the clock som ändå ska spela John Gotti i sina texter,trots att de för de flesta är uppenbart att dom inte levt det där livet på ett bra tag.

Sen är jämförelsen med deckar-författare inget vidare eftersom dom i sina berättelser aldrig själva kliver in i rollen som detektiv eller mördare. Dom presenterar fiktiva karaktärer bara .. Rappare gör ju motsatsen. Dom BLIR karaktären och i många fall blir det tyvärr fånigt..

Kom på att jag tyckte Sean P kan bli fånig också, men han är ändå min boy så jag låter honom komma undan med det mesta av det. Fat Joe har jag aldrig vart så inne i så han har dissar jag för samma brister istället. Ologiskt ? Orättvist ? Säkert, men mitt svar beskriver bara mina känslor och åsikter, alltså inga fakta.

Illini

Det är klart du kan ogilla Joe ändå, jag ifrågasätter inte din smak. Jag undrade lite kring tänkandet bakom bara. Det är klart att man har olika förhållanden till olika artister, författare osv.

Många rappare faller i kategorin "fictional writers" för mig, medan jag väntar mig lite mer självbiografisk rapportering från andra. Fat Joe har dock aldrig för mig personligen varit en sån rappare som jag gillat för att jag sitter och tänker att han nog berättar om sitt eget liv till 100% Han är ju DITC från början, så jag tänker punchline och battle rap i första hand.

Men jag har ju haft artister jag haft ett sånt förhållande till, inte minst när jag var yngre, och då kan man ju bli rätt besviken om det visade sig vara påhittat alltihop. Numera försöker jag utgå ifrån att varje "berättare" i en raplåt är en karaktär i en pjäs eller roman. Mest spännande för mig just nu är kanske såna MCs som Jay-Z som blandar hej vilt. Som både är brutalt ärliga och självbiografiska i vissa låtar, berättar historier "i tredje person" i andra och kör over the top battle raps i ytterligare andra. Jigga, Raekwon och Ghostface m.fl. har ju också uppenbarligen olika "karaktärer" som de ger röst åt i olika låtar. Ibland flera i samma låt. Jag gillar den där litterära delen av rappen, den konstnärliga friheten.

Obs att allt detta bara är diskusisoner av sånt jag tycker är intressant i mekanismerna bakom varför olika lyssnare kräver olika saker av olika artister osv och inte alls menat som nåt påhopp mot hur just du känner.

Det enda jag vände mig emot var att det lät som ett väldigt ytligt resonemang till en början där man förväntar sig att all rap ska vara självbiografisk och sanningsenlig. För då faller ju alla från old skool-rapparna till G Rap och Big L till Jay-Z, Fat Joe, Eminem och MF Doom bort innan man hinner blinka liksom.

Och ang. att skriva deckare så tycker jag faktiskt det är en rätt bra liknelse för vad många av de bästa rapparna ägnade sig rätt mkt åt, inte minst under "mafiso"-eran. Men nu har jag nog ingen röd tråd längre så jag stoppar där :)

Anledningen till att jag funderar så mkt över det här är att jag dels läser en kurs i narratologi och berättarteknik just nu och dels läser Decoded. I den boken är det rätt intressant att se hur Jigga byter fokus när han beskriver olika låtar. Ibland är det "the narrator of this song feels that..." (uppenbarligen väldigt låg halt självbio). Och ibland är det "here, I am responding to the writer XX who said that my last album was YY" osv (i princip dagbok rakt av).

Svåra frågor. Varför tycker man Gangster A är fet och ball och gangster B är toyig och tveksam, medan ens polare tycker tvärtom ? När det gäller just hiphop tror jag mycket rotar sig i vilken Hiphop man hörde från början och vilken stil man har som "grund" att lyssna på med störst uppskattning. Jag förväntar mig oftast inte att dom som blir som mest nostalgiska över Death Row, Cube, Luniz och Tupac ska vara lika nostalgiska som jag är över Gangstarr + Foundation, Wu och Boot Camp Clik .. Båda "lägrena" var ju stora på sina respektive sätt, men det var ju klart "lättare" att bli ett fan av dom förstnämnda West coast kungarna eftersom dom nådde ut mer i mainstreamen. Därför saknar jag än idag (åldern till trots) lite respekt för dom som ska va så jävla hiphop ibland när det var det första lägret dom växte upp på utan att ens ha koll på det andra lägret.

ILLINI

Ja, det är sant. När man går i t.ex. högstadiet blir ju artisterna en del av ens självbild också. Mycket musik som "de tuffa grabbarna i skolan" (samma grabbar som rakade skallen och skaffade bomberjacka när Ultima Thule vart stora året därpå) lyssnade på, typ Cypress Hill eller The Chronic har jag börjat kunna uppskatta långt senare. Då tyckte jag bara det var idioti. Jag lyssnade på Pete Rock & CL Smooth och Gang Starr och satt på mkt höga hästar och tyckte det var en heeelt annan musikstil :)

Sen hade jag rätt vaga begrepp om african american vernacular i den åldern och missade rätt mkt av vad rapparna egentligen sa. Därför blev jag t.ex. helt knäckt när jag insåg att Guru rökte på :) Jag hade målat upp nån bild av en vis renlevnadsmänniska som “prayed to the east” osv utifrån Who’s Gonna Take The Weight.

Numera försöker jag i möjligaste mån skilja på konstverket och människan bakom. Men det är klart att t.ex. Jay-Zs bakgrund bidrar med ett intressant stråk av realism till vissa av hans berättelser. Man tänker att han vet vad han pratar om när han beskriver ångesten och att ständigt vara på sin vakt osv.

Sen har vi såna som NWA, som jag trodde var real life documentarians när jag var 11, men som idag framstår som serietidningsrap för mig. Inte nödvändigtvis dålig serietidningsrap, men ändock.

De första jag lyssnade på var LL Cool J, Beastie Boys, Run-DMC, Public Enemy, Kool Moe Dee och Fat Boys, så i min "grundutbildning" ingick egentligen aldrig vare sig real eller fake gangstas, det där kom in några år senare för mig.

Det här är (eller blev) en intressant och i mina ögon VIKTIG diskussion. För mig är känslan av autenticitet i musik väldigt viktig, för att inte säga avgörande. Det spelar ingen roll om vi snackar kärlekslåtar, gangsterrap eller braggadocio, om det inte känns rätt så funkar det inte.

För mig handlar det mycket om sammanhang också. Jag har inget problem med att PST/Q "får skallar att spontanamputeras", men om han skulle börja blasta hustlare med sin nia så skulle jag definitivt börja undra vad i helvete han håller på med; detta trots att båda varianterna egentligen bara är två olika utförande av samma tema (att visa sin överlägsenhet emot konkurrensen genom att döda dom). På samma sätt skulle jag ha svårt att höra Kartellen droppa skrytrader om hur avancerade deras rim och punchlines är.

Med risk för att dra igång en helt annan diskussion så tycker jag också det är intressant med svenska hiphopfans inställning till det här med autenticitet, för jag tycker ofta det verkar som att våra svenska rappare behandlas efter en heeeelt annan måttstock än amerikanska diton. Snubbar som Fat Joe och Jay-Z och 50 "tillåts" säga i princip vad som helst om vapen, droger, pengar, brudar etc för folk accepterar att det rör sig om olika typer av berättande, men när svenska rappare ens andas om sånna teman så drar samma människor igång häxprocesser för att bevisa hur "fake" denna rappare måste vara eftersom han "säkert aldrig ens hållit i en pistol!!!". Mycket märkligt om man frågar mig.

Fan vad jag svammlar.

back on track, hör vad fan Tjockis-jocke har att säga ..

Kanye och Weezy i dina TOPP 5 ?? Fucks wrong with yoouu ?! :)

NuMessiah:

Jag håller med om att det handlar mer om en känsla av äkthet. Den är såklart personlig och subjektiv vem som uppfyller detta. Men det var bl.a. det jag försökte få fram om Fat Joe. Att när han rappade om gun play osv på stenhårda DITC-beats, då kändes det mer besläktat med AG eller Finesse, som han hängde med och som brukade rappa på precis såna beats. Visst, han var lite hårdare och argare än dem, men jag tänkte ändå på många av hans verser som helt eller delvis en sorts battle rap eller punchline rap.

När han snackar om att vifta med vapen och sälja knark på ett mindre fyndigt sätt över plastiga popbeats blir känslan helt annorlunda. Då vet man också att han plötsligt når ut till en mkt bredare publik. MTV-publiken som inte alls fattar hur man lyssnar på Big L eller så och då tror nog många att han refererar sitt liv or some shit like that. Och då känns det inte heller längre som om han "håller det äkta" gentemot hiphopen, battle rappen och hela DITC-konceptet. Och det är därför han inte känns lika "äkta" för mig längre, snarare än för den eventuella "sanningshalten" i hans rim, som kanske alltid varit lika låg.

ILLINI

Och det här är samma snubbe som satt i Ego Trip-boken för några år sen och listade olika sätt att falla av eller vad det var, hehe...den siste man trodde skulle go pop.

On a related note tog ju Kool G Rap nyligen med 50 Cent (?!!??!) på sin top 5 rappers out of Queens ever. Samtidigt utelämnade han t.ex. Shanté, Shan, Tragedy, Cormega och Poet. Ibland undrar man...

Ibland undrar man om rappare lyssnar på andra rappare?

Men asså, om vi säger så här, rappare berättar historier, målar upp bilder och scenarion. En bra historia är en bra historia, absolut. Men ifall historian är sann blir den så mycket mer intressant, ärlig och påtaglig. I alla fall för mig. Just därför tycker jag tex. att filmer som Donnie Brasco och Goodfellas är så sjukt mycket bättre än filmer baserade på påhittade historier.

Visst har Joe som sagt många feta låtar, men det blir för mycket helt enkelt. För många lögner. Det blir inte samma upplevelse som när någon rappar en sann historia. När jag hör Big Pun rappa att han e "the nigga who known to blow out your brain mineral" så blir det mer av en "daaamn"-upplevelse. För jag vet att han rullade runt i Bronx med avsågad shotgun innanför jackan och livnärde sig på personrån och crack. Till skillnad från Joe som inte gjorde ett skit. Men ändå påstår(od) det.

BBOTS

OK, då har vi helt olika inställning. Jag tycker absolut att historier baserade på sanna händelser kan vara intressanta, men inte att de på nåt sätt alltid automatiskt är bättre. Sen tycker jag inte heller den som berättar historien behöver vara en som varit med om den heller. Samt att jag gillar helt galna, out there raps också, som har noll att göra med verkligheten för någon. Och mina favoritraps är oftast inte berättande alls, utan snarare poetiska. Men jag gillar poesi mer än romaner också, så det kanske inte är så konstigt. But it's really all good to me if it's quality. Vore tråkigt om alla gjorde "reality rap", men ibland sitter det riktigt fint.

Geto Boys är för mig ett bra exempel på när helt sanslösa texter som man vet inte är sanna funkar skitbra ändå. Bushwick Bill styckmördade knappast några tjejer o spolade ner deras likdelar i toaletter men när hans lägger texter om nå´t sån´t så är jag frälst :)


Nu Messiah, angående att "hårda" svenska rappares trovärdighet ifrågasätts på gräns till häxprocesser.. Sverige är trots allt ett samhälle som överlag har mycket mindre vapen o droger än USA, frågan är om det ens går att jämföra med ärlig statistik. Visst, nästan alla unga i Sverige har väl sanna historier om bekanta, "kompisar från förr" som ägt vapen, knarkar ihjäl sig eller sitter för dråp, jag är själv inget undantag (Shit, på polarens 30-årsdag förra veckan ägde ett dubbelmord rum i byggnaden mitt emot) och det räcker ju med att läsa Gp,Metro och DN liksom .. MEN jag inser som de flesta andra ändå att våra problem inte kan mätas med Amerikanska. Så skepsisen är egentligen rätt naturlig ..

Soul: Vad G rap menade var vad han hade gjort för Queens, eftersom han listade rappare från Queens.

"serietidnings rap" lol

Nöjd

Jo, jag hörde motiveringen. Men ämnet var fortfarande top 5 Queens rappers.

Ja han har ju alltid påstått att han fick smeknamnet Joey Crack i Bronx pga att han sålde så jvla mkt crack. Men i en intervju med Chelsea Lately, från typ förra året, så erkänner han att han typ fick det i skolan för han gick rundor med ass-crack 24/7.

Haha satan vad jag garva!