Now and Then
Jag tillhör den generation som växte upp under 90-talet. 90-talet anses av många, liksom mig själv vara hip-hop musikens gyllene tidsålder. Jag tycker fortfarande om hip-hop musiken som produceras idag men jag anser att den saknar den känsla och autenticitet som präglade 90-talets hip-hop. Det är ett odisputerbart faktum att kommersiella element har korrumperat musikgenren.
Under 90-talet blev hip-hop musiken (kulturen) tillgänglig för en bredare publik och började därmed generera stora pengar. Resultatet av detta var att individer som saknade både känsla och respekt för musiken gav sig in i branschen, deras enda motiv var att tjäna pengar. Det nyskapande och den kreativitet som skapade klassiska 90-tals skivor av artister som Wu-tang clan, Gangstarr och Boot Camp Clik upphörde då affärsmän utan förståelse eller respekt för kulturen alltmer tog kontroll över artisternas kreativa process. Förändringarna skedde till en början långsamt för att sedan accelerera. Det viktigaste blev inte längre lyricism eller originalitet utan endast möjlig kommersiell gångbarhet, skivbolagens A&Rs prioriterade singelplaceringar och gimmickrappare framför musikalisk talang. Artister som inte passade in i bolagens definition av möjlig kommersiell gångbarhet slutade att få bolagens uppbackning. Detta tvingade artister att rätta sig efter den typen av musik och image skivbolagen var ute efter.
Under 90-talet existerade det mängder av independent bolag som producerade kvalitets hip-hop, de skulle komma att konkurreras ut eller köpas upp av de större bolagen. De mindre bolagen saknade de pengar som krävdes för att få sina artisters låtar och videos att spelas på radio och visas i TV.
Produkten av kommersialiseringen av hip-hop musiken är att den i dagsläget befinner sig i ett läge där 90% av rapparna mer eller mindre är kopior av varandra. Musiken har under 2000-talet enligt mig befunnit sig i ett kreativt dödläge(självklart med vissa undantag, det finns fortfarande mängder med underground artister som producerar kvalitets musik).
Dagens hip-hop videor liknar mer reklamfilmer för bilar, guld och märkeskläder än uttryck för musikalisk och konstnärlig kreativitet. Majoriteten av låtmaterialet är lika enformigt och intetsägande som videorna, större delen av dagens artisters album präglas av våldromantisering, kvinnoförakt och hyllande av kapitalismen. Jag påstår inte på något sätt att hip-hopen under 90-talet inte innehåller de tidigare nämnda elementen, men det existerar en stor skillnad då jag anser att 90-tals artisterna aldrig romantiserade våld eller droghandel på samma sätt som dagens artister utan snarare endast rapporterade om den rådande situationen i deras del av samhället.
Det är säkert många som läser detta och inte alls håller med. Om du är en av dem som anser att hip-hop musiken utvecklats i rätt riktning så skulle jag gärna vilja höra dina åsikter.
http://youtube.com/v/B8e76XpXD1o
http://youtube.com/v/L6_6E0T3wss
http://youtube.com/v/kT4jQld_FiE