Hiphopens nio bästa gäster
Jag presenterade följande lista på min blogg, men med tanke på att det säkert är mycket hiphopfolk som inte har den under konstant observation langar jag upp den här.
Listan handlar alltså om gäst-rappare, därför är Nate Dogg och Cee-lo uteslutna eftersom de mest sjunger. Skulle de få vara med skulle det vara svårt att utesluta typ Mary J. Blige och då skulle listan bli ohanterbar.
1. Talib Kweli
Den solklara ettan, Talib Kweli, har varit en sjävlklar del av nästan alla halvryggsäcksskivor de senaste åren. Talibs soloskivor har varit stabila, men aldrig suveräna. Men på något magiskt vis lyckas han alltid nästla sig in på albumens starkaste spår när han gästar andras skivor, och nästan alltid spöar han sina värdar. Listan kan göras lång. Senast var han den enda anledningen till att överhuvutaget ladda mp3-spelaren med Dilated Peoples 20/20 genom sin insats på Kindness for weakness. Förra året tog han det tillbaka med MF Doom och Dangermouse på Old School, revolutionsmyste med The Coup på My favorite mutiny och hetsade med Zion I på Temperature för att nämna några.
2. Ghostface
Tog gästandet till en helt ny nivå i och med Only built 4 cuban linx. Ni som hörde P3 Soul i söndags vet hur viktig den plattan var. På senare tid har han inte bara varit den mest kreative och mest oemotståndlige Wu-rapparen på egna skivor, han har även förgyllt en hel del annat. Senast i raden är Ne-Yo's Get down like that (rmx). Precis som Kweli samarbetade han med kompismasken MF på Dangerdoom-plattan, The Mask heter det vackra. Glöm inte heller bort Future Thugs, där han gästar Ludacris, In the Bushes, där han gästar Papoose, eller Been Through, där han gästar M-1 (halva Dead Prez).
3. Ludacris
Ingen kan göra en svängig låt till en dänga på samma sätt som Luda. Han har förvisso gjort många sådana på egen hand, men som gäst höjer han sig ofta ytterligare lite. Jag tänker på Cee-los Childz Play, Kanyes Breathe in breathe out, Missys One Minute Man och Jermaine Dupris Welcome to Atlanta.
4. Tonedeff
Ännu en rappare som inte riktigt lyckas så bra på egen hand. Visst, hans skötebarn Archetype är ett helt okej album, men jag tror att de allra flesta fans hade hoppats på betydligt mer efter att ha hört hans tungvrickande snabba rim på CunninLynguists Love ain't och 616 rewind, Immortal Techniques Peruvian Cocaine, KRS-Ones Nelly-diss Clear em out eller på den fantastiska Extended F@mm-plattan Happy fuck you songs.
5. Jay-Z
Jiggaman har lyckats med allt och lagt solokariären vingligt på en hyllkant. Men som gäst har hans självklara flow fortsatt imponera. Bästa låten på Outkasts senaste, Flip flop rock, lyfte han till yttre rymden. Detsamma gjorde han på Kanye Wests Never let me down, Bun-B:s Get throwed och förstås på sambon Beyoncés Crazy in love.
6. Busta Rhymes
Som soloartist har jag haft svårt att acceptera hans excentriska gapighet. Det blir för mycket. Men som gäst sprudlar det om honom. Less is more. Något som drar ned honom någon placering är hans gapiga medverkan i Brand Nubians försök att skapa en jiggy hit, Let's dance. Värre än så blir inte hiphop. Nu tjänar han igen det genom sina återkommande besök på Papoose mixtapes, sitt sköna bidrag på Raekwons senaste bomb, State of Grace, och förstås refrängen på Mos Defs Do it now.