Bästa hip-hop plattorna 2004 motiverat och klart
Tyvärr lite för sent för att ni bara ska kunna skriva ut listan och faxa den till tomten :) Skämt åsido, så inser jag att ingen annan här på Whoa kommer att tycka precis som jag, då vore det kul om ni skrev egna listor och motiverade varför ni tycker som ni tycker
01 Madvillain - Madvillainy
Det var aldrig spännande. Vilken skiva som skulle bli årets bästa när året summerades stod klart för mig samma dag som Madvillainy släpptes. Madlib och MF Doom måste vara bröder, separerade vid födseln och nu vid återföreningen är familjelyckan total. De kompletterar varandra bättre än kaffe och socker. Beatsen Madlib har snidad ut ur sina oräkneliga skivbackar är makalös, nyskapande och nostalgisk på samma gång. Dragspelet på "Accordion", oljefaten i "Curls" det växlande tempot i "Strange Ways". Varenda beståndsdel tillhör det bästa Madlib någonsin grävt fram, och det är STORA ord. På det verbala planet lyckas MF Doom hur omöjligt det än låter att hålla jämna steg med sina oförutsägbara rim och skruvade ordlekar. Och han levererar på ett sätt mer kopieringsäkert än Star Wars DVD:n. "Don't let me find out who tried to bite / Better off going to fly a kite in a fire fight".
02 Masta Ace - A Long Hot Summer
Det här hade kunnat vara soundtracket till en film, kanske "Do the Right Thing". Masta Ace gör iallafall allting rätt. Bilder spelas upp på min ögonlock när han rappar. Nostalgiska tillbakablickar till den egna barndomen, beska minnen om svunnen kärlek och svettiga flashbacks från personliga triumfer. Masta Ace förkroppsligar själva definitionen av en mc för mig. Och precis som så många andra hårt arbetande musiker har han aldrig fått det erkännande han förtjänar. Inte ens i år, 2004, året han väljer att avsluta sin rika karriär med sin hittills bästa skiva lyckas han roffa åt sig förstaplatsen. Jag är hemskt ledsen för det Ace, jag sympatiserar med dig. Hade du bara avslutat "The Grind" med ditt postgironummer så hade jag satt upp dig på autogiro A.S.A.P. Så mycket tycker jag om det sista kapitlet i din självbiografi. Hip-hop klimatet kommer bli ett par grader kallare utan dig.
03 The Roots - The Tipping Point
Questlove är tydligen missnöjd med hur skivan mastrats eller nåt. På Okay Players message board beskrev han besviket om hur han ser alla sina skivor som sina barn, den senaste tyvärr född missbildad. För undertecknad som inte begåvats med samma känsliga musiköra som denna gudabegåvade trummis framstår detta uttalande fullständigt obegripligt. Det enda jag hör är den mest koncentrerade, fokuserade, tightaste och svängigaste samlingen låtar The Roots gjort sen... jaaa du... Den Sly Stone inspirerade soulen i "Star". Den dansvänliga electron i "Dont Say Nuthing", den totala urladdningen i "Duck Down". The Roots är den enda gruppen i världen som kan säga -Vi ska släppa 15 skivor innan vi lägger av, och få det att låta som ett löfte och inte ett hot. Att inte addera denna, deras senaste mästerverk till skivsamlingen är ungefär lika smart som att pissa i motvind.
04 Organism 12 - Petar på döda saker med pinnar
Våldsironispåret visade sig vara en återvändsgränd. Jag blir glad som en lärka av att höra att herr Ågren hittat ut från den skuggigare sidan av stan och nu jazzar fram "i kursiverad stil" på samma trottoar som Common. Besvikelsen över att jag aldrig kommer att få höra en MBMA platta med den ursprungliga besättningen svider än. Med Organsim 12s nya skiva erbjuder rikligt med tröst för ett ledset fan. Mest imponerad är jag över hur jämn starkt detta album är. Här hittar jag inga djupa dalar som på debuten, däremot 1000 alper. Han komponerar med lätthet hysteriskt finurliga rader som skulle imponera även på Povel Ramel. Om Org 12 fortsätter måla perfekta bilder för sneda ramar så borde han vara en framtida karamellodikt-stipendiat.