Glömmer aldrig mötet med killarna året jag fyllde 13. Morsan orkade inte lyssna. Farsan var borta i ”affärer”. ”Du blir med oss och vi fixar in dig i butikens mörker – fattar du? Nej, jag fattade inte - rädslan var större än mitt förstånd! Men de visade mig hur och jag smet in överallt för jag var en liten skit och jag började fatta hur jag kunde leva och sen överleva. De hjälpte mig att skaffa det jag behövde för att försvara mig, för att kunna slå tillbaks, det var det enda sättet de kände till och de bankade ur min rädsla tills ingenting av den var kvar i min kropp och jag var lika känslig som den asfalt jag gick på. Då han tryckte in mig i porten med en skitig hand om min hals sa jag först ingenting, jag bara gick därifrån, jag åkte hem och öppnade dörren till det rum jag hade bott i alla mina 15 år för att vänta på att någon skulle ta mig därifrån. Jag hade lämnat min kniv i hans mage. De kom och hämtade mig och jag hamnade på "ungdomsvården" Men varför läraren fortsatta att hacka på mig trots att jag sa att han skulle lägga av med det, jag sa att jag heller gick ut ur klassrummet, han kunde bara skicka ut mig, sa jag. Men nej, han måste hacka, hacka och tjata som en jävla papegoja och det tog aldrig slut så jag slängde en stol på denna satans läraren och gick därifrån in i ett nytt mörker och ett större fängelse för jag glömde inte vem jag var och vem jag hade blivit. Sen hamnade jag på sjön efter ett par år där jag lärde mig supa som farsan innan han stack och jag odlade mitt självförakt med sån finess att när jag gick i land efter några år hade jag förlorat mitt förstånd så jag blev mer sjösjuk av att gå på gatan än på nåt annat hav. Och polisen byggde ett nytt polishus för oss. Jag flyttade till Christiania i Köpenhamn för där frågade ingen var jag hade varit så jag stekte pannkakor och sålde dom med stor tillförsikt ett par år tills jag tröttnade på flummande halvfigurer som aldrig kunde betala vad saker och ting kostade. Sen Nordafrika ett par år men ”halvfigurerna” förföljde mig. Jag gjorde affärer. Sålde utrustning till turister i öknen. Sömnlösheten tvang mig norrut och jag hamnade i Stockholm i en rivningskåk på söder. Jag vet inte vilket år det var. Jag minns inte om jag sov heller och jag odlade en depression som ledde mig genom nya år av mörker. Jag använde dop som medicin och för att få sova. Alkoholen rev mitt förstånd i bitar och jag tvang mig själv att sluta genom hela 90-talet Nu är jag en nykter och odlar mitt skägg i det blå skåpet. Jag tjänar mina egna pengar, handlar min mat på ICA och lånar böcker och skivor på biblioteket. Jag har en cykel i hallen och mat i mitt kylskåp och jag gör inga affärer längre. Jag bryr mig inte om pengar. Jag har så jag klarar mig. Det är 2009 och jag lever än Fan tro’t.
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.