Recension: Elitserien på ren jävla svenska

Recension: Elitserien på ren jävla svenska

I dagsläget är det många som undrar varför svensk hip hop inte säljer något längre. En del säger att det beror på att folk laddar musiken istället för att köpa skivor. Andra hävdar att det helt enkelt beror på att vi har haft ett överflöd av skivor med svensk hip hop under de senaste åren. Skivor som då har gjort att lyssnaren missar skivor som verkligen är bra, och som då förtjänar att få publikens uppmärksamhet. Bakgrunden till detta kan vara att idag finns allt fler människor som testar på att skriva sina egna texter för att sedan spela in några låtar som de släpper på skiva dels över nätet, men även på brända skivor som dom tillverkar hemma med hjälp av en dator och en skrivare eller på ett lokalt tryckeri som då gör omslagen i en mindre upplaga åt dom. Charmen med just såna skivor är att man ibland kan upptäcka guldkorn som efter en tid kan växa till att bli en artist eller grupp som många har som sin egna favoriter. Lyckas man med det som artist så brukar det uteslutande vara ett tecken på att musiken håller hög kvalité samtidigt som man känner att musiken, beatsen, texterna, utstrålningen - ja, hela paketet känns originellt.

Något som inte känns det minsta originellt är samlingsskivan "Elitserien på ren jävla svenska" som släpptes för ett tag sen. Skivan som marknadsförs (framförallt på nätet) som ett mixtape är ett bra exempel på hur det kan låta när en skiva känns överflödig, och som då själ uppmärksamhet från de skivor som verkligen förtjänar att man lägger pengar på att köpa skivan istället för att ladda ner den från nätet. Till en början så ger omslaget och hela förpackningen till den här skivan ett bra och seriöst intryck. När man väl kommer till innehållet så är det som om mitt undermedvetna och omdöme säger stopp på en gång. Speciellt när man får höra en låt som "Laffy Taffy" som Shazaam & Tay Tay Dat Dude har gjort. Här har vi nu en låt på svenska som ska fungera som en slags cover på D4L´s version som enligt mig är en utav dom absolut sämsta låtarna som kommit det senaste året. På resten av skivan så finns inga fler plagiat av låtar, men desto fler artister som låter väldigt likt sånt vi har hört tidigare. Ni som har hört talas om artisten CK tidigare kommer säkert känns igen stilen som Byz tagit rakt upp och ner med sin låt "Vem är byz" som låter skrämmande likt "Dizie" som CK släppte för ett par år sedan. Ett utav dom andra spåren som istället utmärker sig på ett positivt sätt är Mange Schmidts låt "Glassigt" som i skrivande stund har hunnit gått flitigt på radio och TV. Backar man tillbaka lite i tiden så märker man att just denna låt släpptes som både singel och gratis mp3:a ett bra tag innan "Elitserien på ren jävla svenska" släpptes. Nu ska jag inte sitta här och dra några slutsatser, men det kanske förklarar hur denna megahit har hamnat på en skiva som denna.

Nu finns det trots allt vissa saker med denna skiva som gör att den inte helt och hållet hamnar i bottenträsket. En utav dom som får till det är Format (från gruppen Mat Åt Far) med låten "Mer tid" som &au