Recension: Houman Sebghati-The Mixtape

Recension: Houman Sebghati-The Mixtape

Nu är Houman Sebghati tillbaka – både i Sverige och med en ny skiva. Sist vi hörde honom var då han släppte 12”: an ”Intoxikerad Poesi” där Shiny Days gästade på ett utav två spår. Efter denna underskattade release bestämde sig Houman för att lämna Sverige ett tag för att bland annat plugga i Nya Zeeland. När vi nu äntligen får ta del av hans första officiella släpp så är det ett mixtape på Cd som han har döpt till ”Ali Zaoua-The Mixtape”.

I introt får han besök av sin pappa, Parviz Sebghati. Redan i det ögonblicket känner man igen den humor som man fick stifta bekantskap med på det tidigare nämnda vinylsläppet. På de andra låtarna visar det sig att ”alla beats är jackade med obenäget tillstånd av Houman Sebghati” (taget från omslaget). Så alla som gillar amerikanska hip hop klassiker som till exempel ”Rappers delight”, ”Nas is like”, ”Bad boys” (Shyne), ”Hell on earth” (Mobb Deep), eller ”Ince again” (A Tribe Called Quest) kommer med all säkerhet känna igen ett par av de här låtarna där Houman har lagt sina egna texter över. Finns ett par svenska artister som har testat detta koncept tidigare, men det är sällan jag har hört någon lyckas lika bra som denna förlorade son från Hässelby gör med de här låtarna.

Så här med facit i hand så kan man se vissa likheter i Houmans val av låttitlar gentemot de amerikanska originalen. Nu ska jag inte sitta här och förstöra det roliga och berätta exakt vilka beats han kör över i låtarna, men kan ändå avslöja att ”Kinesrapp”, ”Rapparens Förtjusning” och ”Ännu 1 gång” garanterat kommer att sätta fart på en del fester framöver. Tror även att ”En svartskalle i Stockholm” kommer att nästla sig in i denna kategori hos en del fans. Det jag först fastnar för i denna låt är dels DJ Ljudas cuts, men även den utomordentliga humorn Houman använder sig av de första verserna, och framförallt i refrängen (tolkas på samma sätt som en viss jamaican gjorde i New York för ett par år sedan). Tyvärr så blir denna humoristiska tolkning lite för mycket efter ett tag, och gör då låten till en utav dom mindre bättre på den här skivan. Men i sista versen av låten kommer vår allas Houman Sebghati tillbaka och lägger ett par tajta rader som genast räddar låten. På så sätt tar han ännu en gång ledningen i matchen om vem som har varit landets mest saknade rappare. Två låtar andra som hjälper honom att ta hem segern i denna tävling är först ”Jag har en historia att berätta”, där han berättar en historia om hur det var förr då han en gång fick stifta bekantskap med farbror blå. Den andra och den absolut bästa låten på skivan är ”En plats i världen ll” där Kalle Kath dyker upp som en något oväntad gäst. Här tar två av landets absolut bästa svensktalande rappare textförfattandet till en helt ny nivå och gör då så att detta blir en mycket välkomnande comeback av Houman Sebghati.

Hela recensionen finns på: www.dj-silence.com