Whoa recenserar: Stor - Shere Khan XIII

Whoa recenserar: Stor - Shere Khan XIII



Från Whoa-bloggen:

Matias Rankinen:

Får jag berätta en hemlis? Ibland tröttnar jag nästan på hiphop. Ni vet, när det bara tuggar och tuggar och tuggar, och ingenting händer. Platta på platta som släpps låter likadant, förutom ufo-plattorna som satsar alla pengar på det kufiga kortet och tvingar oss att ha den tröttsamma ”är det här hiphop?”-diskussionen.

Ibland vill man bara ha ett möte mellan klassiskt och modernt. Lyckligtvis är det just vad Stor och The Salazar Brothers (och Mack Beats) ger oss med Shere Khan XIII. Stor lägger verserna lika hungrigt och imponerande som på det fyra år gamla streetalbumet Nya skolans ledare, medan beatsen hämtar inspiration både från fram- och dåtiden.

Visst, det faktum att skivans första refräng – på det i övrigt lysande spåret Flyger högst – är autotunad ger mig rysningar av obehag, men därifrån blir det bara bättre. Det är något särskilt med Stors helt egna uttryckssätt där målande bilder (”tomma glas, askkoppen är full, de’ verkligheten”) blandas med kaxigt rakt-på-sak-snack (”vi fick svensk rap att explodera / och du kan ta det där citatet när ni recenserar”). Det här med att han istället för den i hiphopkretsar klassiska ”Mamma-låten” gör en låt till sin pappa, eller när han rappar om sin störiga kompis som slackar istället för att göra musik och man misstänker att det kanske handlar om honom själv, eller att nykomlingen Linda Pira bjuds in på ännu ett spår – Psycho, som för övrigt är plattans bästa – gör att hela albumet känns modernt och framåtsträvande. Samtidigt...