Krönika: Att vara eller inte vara - nere med hip hop

Krönika: Att vara eller inte vara - nere med hip hop

Hej Whoa! Jag har kåserat lite angående hiphopnördar och att inte vara en sådan.

Håll till godo!

Jag var nog aldrig särskilt intresserad av musik när jag var en liten knodd. Andra barn hade bröder som indoktrinerade hårdrock och andra häftiga saker i deras ömtåliga sinnen medan jag själv satt inne på mitt rum och ritade av serietidningar. Sen kom hiphopen. Få saker hade gjort mig så begeistrad som hiphopen gjorde den där kritiska tiden mellan pojke och lite äldre pojke. Full av intressanta människor bjöds jag in till en värld full av beats, rim och trotsiga texter och jag sveptes in i dess alldeles speciella sfär. Glädjen i att rusa fram till TVn och höja till absolut max när det kom något som ens närmade sig hiphop är nog svårslaget i dagens spotifykultur. Favoriterna var Jay-Z’s Hard knock life och Pras Ghetto superstar som man oftast såg på ZTV’s crossfade. Tyvärr har jag inte den åldern inne att YO! MTV Raps är mer än minnen om häftig design på programmets intro, även om jag på senare tid insett att det måste satt djupare spår i mig än vad jag kunnat tänka mig.

Hiphop är min första musikaliska tonårskärlek som aldrig kommer dö, hur många utflykter jag än gör till andra delar av musikvärlden så kommer jag alltid återkomma och landa i boom bap och rap. Men detta ska inte handla om allt som jag gillar med hiphop - att predika för kören är inget jag vill göra nu utan det spar jag till en annan dag. Detta ska tvärtom handla om något fult, något som man inte talar om; något pinsamt. Hade jag varit politiker skulle detta närmast kunna liknas vid att schavottera. Jag ska ta upp skammen i att inte vara en cratedigger.