Krönika: Småstadsblues

Krönika: Småstadsblues



Från Whoa-bloggen:

För en utom socknens iakttagare som nyfiket står och gläntar på dörren och smygkikar genom gluggen kan det norrländska klimatet vädermässigt te sig kargt, främmande och ogästvänligt, men musiken som produceras uppe bland skooterlederna känns för mig nyskapande och genuin. Ja, jag skulle till och med våga sträcka ut min nyrakade haka och säga att Norrland just nu dominerar den svenska hiphopscenen.

Först och främst vill jag klargöra för eventuella läsare att jag tyvärr aldrig haft förmånen att sätta ned mina trampdynor på nordligare longituder än Dalarna så det här är inte på långa vägar någon djupgående analys i den norrländska hiphopscenen. Inte heller är det en uppmaning till bojkott av vare sig Stockholm, Göteborg eller Malmö. Det här är mina högst personliga, och kanske något fördomsfulla funderingar och tankar kring ett landskap som enligt min uppfattning har hamnat lite i skymundan.

”Spelas inte för att jag är från Norrland”, säger Zacke i låten Spela mig på radion och även om låten i sig kan tolkas som en ironisk men välriktad fot i ansiktet på musiketablissemanget tycker jag ändå att det ligger någonting i det. På den svenska rapkartan är Stockholmsområdet, Skåne och Göteborg tydligt markerade och just dessa platser är födelseorter för en hel hög med duktiga och etablerade rappare. När man pratar hiphop nämner man sällan rappare som härstammar från orter norr om Uppsala. Om man ser till det rent geografiska är det inte konstigt att storstäderna får mer utrymme i radioetern, det är som med precis allt annat inom nöjesbranschen. Kan det vara så att storstadsbor är mer högljudda och tar större plats samtidigt som övriga Sveriges rappare sitter och myser så där lagom tillfreds i skuggan med en snöskyffel i handen och en dosa snus i fickan? Troligtvis inte. Jag tror snarare att det beror på enkel matematik: i större städer finns ett större utbud, i det här fallet hiphop, och därför blir det en självklarthet att man lägger fokus på och rapporterar om just detta istället för att blicka ut i landet och leta efter de guldklimpar som huserar utanför de grandiosa stadsmurarna.

Visst, helt censurerad är inte småstadshiphopen från medias finrum. Artister som Trainspotters och det världsomspännande musikaliska fenomenet Movits! dyker upp och gör ett gästspel då och då, men på det stora hela tycker jag att det ryggdunkas för mycket och för hårt i metropolerna medan många av övriga landets vassa och hungriga rappare glöms bort eller sätts åt sidan. Om jag går till mig själv och tänker tillbaka på vilken typ av hiphop jag har lyssnat på och uppskattat mest de senaste åren så ligger Norrland i toppen på denna lista. Zackes Visst är det vackert, Umeågrabbarna Trainspotters Dirty North och Populärmusiks debutskiva Gomorron Sverige! är några exempel på exceptionella musikaliska prestationer med rötter i det kalla snölandskapet. På senaste tiden har jag även fått upp öronen för Kalle Gracias, som jag vågar spå en lysande framtid trots att han är norrlänning!

Hur kan man då lösa detta problem? Är det ens ett problem? Ja, jag tycker det. Det ”nya” battle-fenomenet sprider sig som en löpeld genom landet och med rätt approach och en geografisk spridning tror jag att just det kan få fart och uppmärksamma landsbyggdsrapparna. Jag hoppas verkligen att det finns ett intresse både hos rapparna själva och arrangörer att förlägga arrangemang utanför Skåne och Stockholm. En geografisk breddning tror jag är nyttig dels för den hiphophungrande publiken, dels för battlerappare som vill visa upp sig och på så sätt få den mediabevakning de förtjänar, och slutligen tror jag att battleforumet kan användas som en medial inkörsport för ”vanliga” rappare runt om i landet.

Kanske är det avsaknaden av neonljus och tunnelbana blandat med midnattssol och hårda vintrar som gör att norrländsk hiphop i regel känns intressantare och smakar bättre, eller så kan det vara för att jag själv är uppväxt i en småstad och på det viset kan relatera till en sorts småstadsmentalitet som lyser igenom i ovan nämnda album. Jag inbillar mig i alla fall att det finns just en sådan rikstäckande småstadsmentalitet. En slags David mot Goliath-känsla där vi bybor på ett nästan spirituellt vis håller ihop och unnar varandra framgång.