Whoa recenserar: Roffe Ruff - Barrabas

Whoa recenserar: Roffe Ruff - Barrabas

Från Whoa-bloggen:

Så kom slutet för monstret. En av våra mest omtalade och hyllade rappare har valt att lägga micken på hyllan och bjuda oss sitt farväl genom detta sista album, Barrabas. Den slitna dödskallemasken vägde för mycket, bördan blev för tung och bägaren rann över för Roffe Ruff, som blev exponerad på precis det sätt han inte ville bli. Barrabas är en skiva innehållande elva spår. Inga versioner eller gamla låtar, enbart nya produktioner. Och jag erkänner utan att tveka: jag fastnade direkt.

Roffe Ruffs musik har förmedlat mycket genom åren. Knivskarp kritik riktad mot de samhällsinstanser som förtjänar den, flummiga vandringar genom minnen och gamla drömmar, komiska skildringar av försvunna solar och svettiga, sömnlösa berättelser om depressionens botten. Och nu har sista penseldraget lagts på tavlan. Resultatet blev ärlighet i dess mest klara och fulländade form, ackompanjerat av musik som når in och rör om i ditt huvud. Ett ljud av en svärm flugor kring ett ruttnande lik. En missanpassad individ på flykt från den fördomsfulla pöbeln. Där har du Barrabas. Ett album fyllt av förklaringar på de frågor som det tidigare inte funnits direkta svar på, samtidigt som lyssnaren naturligtvis tillåts tänka efter själv. Jag kan inte låta bli att gå in i existentiella tankebanor och att flyta iväg i blurriga reflektioner under lyssningen blir mer regel än undantag. De fantastiska produktionerna talar dessutom sitt alldeles egna språk och inte ens den minsta aning av enformighet når mig någonstans på albumet.

Från den drypande ångesten i Fröken Anderberg, genom den trasiga reggae-slingan i Barrabas, förbi den närmast paradoxala stoltheten i L.I.M.B.O, en vag aning av det nästan overkliga beatet i Monster, till det dystra avskedet i Farväl. Allt varvat med mästerliga refränger. Ett värdigt avslut. Barrabas kommer garanterat hemsöka dig nattetid ett bra tag framöver. Så är det.