Kingsize
Inte säker på att detta är rätt forum, men...
Skrev följande inlägg på min nya blogg http://utlandskhiphop.blogspot.com/ :
Det finns många filmer som är så ruggigt usla att man skrattar högt när man tittar på dem. Det finns tidningar där man kan sitta och skratta åt misslyckade formuleringar. Det svenska hiphop-magasinet Kingsize befinner sig strax ovanför bottennivån och blir därmed en riktigt plågsam läsning även under en lång tågresa. Lyckligtvis kan man hitta en hel del skrattretande detaljer i tidningen om man bara skrapar lite på ytan, men om man verkligen försöker djupanalysera tidningen blir man mer konfunderad än road.
Numret jag köpte senast, det med den ganska originella framsidan föreställande Ken Ring (?), var det första jag köpt sedan nummer ett. Halvvägs in i tidningen har jag lyckats stöta på ett trettiotal stavfel, texter om reagge-folk och någonstans i mitten intervjuar tidningen två stycken ganska unga rappare om hur det känns att vara veteraner. De allra flesta artiklarna i tidningarna har samma upplägg – intervju med en dålig rappare, format; fråga-svar, fråga-svar. Trist att läsa och ett tydligt bevis på att skribenterna saknar all form av journalistambitioner, framför allt saknas en vilja att förbättra den traditionellt svaga hiphop-journalistik. Calle och Fredrik Fleur skriver hyfsade texter men är dåliga på att gå på djupet. Martin Lindgren skriver bra recensioner, men skivrecensioner av det hetaste på marknaden fyller ingen större funktion i ett land där nästan alla laddar ner musik. Kanske är det därför tidningens redaktör, Martin Brandt tror jag att hans namn är, nekar skribenterna att recensera vissa skivor som kan komma att uppnå höga försäljningssiffror. Dock är man, som jag har förstått det, ganska snabba med att recensera den musik som kommer från tillräckligt hårdhudade rappare, oavsett popularitetsgrad. Nu har jag inte talat med redaktionen, men att t.ex. BEPs senaste skiva inte recenserades beror på ren och skär feghet, det är inte ett resultat av att tagit hänsyn till de nya nedladdningstrenderna inom musikindustrin. Kingsize vill likrikta hiphopen och även dess journalistik.
Martin Brandt ska dock också ha ett plus för att han öppet vågar kritisera en medarbetare på en av landets större dagstidningar. Synd att han inte konsekvent kunde uppvisa samma mod och därmed tillåta större frihet inom journalistiken och större bredd på ämnena hans skribenter tar upp. Något som för mig är helt oförståeligt är varför Brandt inte vill ha tidningen korrekturläst. Många människor, både från redaktionen (jag vet att minst två erbjudit sig att göra det) och utomstående, har erbjudit sig att sköta korrekturläsningen gratis, men Brandt har sagt nej varje gång.
Tidningens fruktansvärda layout är också något att anmärka på det. Layouten ser inte sällan ut som någonting från en förhistorisk hemsida, med konstig bredd på texten och dåliga marginaler och ett ständigt misslyckande att integrera bilder i text vilket kan behövas ibland. Det största problemet i tidningen är dock, som sagt, att det varken finns bredd eller djup. Hade det funnits en något så när hyfsad hiphoptidning med bra marknadsföring så hade Kingsize fått det riktigt tufft att överleva. Och en vacker dag kommer det en sådan tidning, det är helt upp till Kingsize om man vill fortsätta existera efter det...
Djingis Khan for life.