Över en miljon svenskar stjäl musik på nätet
Julen är en bra tid, var åtminstone förr, att diskutera moral. Jag tänker närmast på den stora svenska tjuvnaden. Ty på ett nytt marknadsområde är just Sverige världsledande i stöld.
Nämligen stöld av cd-skivor, filmer och böcker via nätet. En av polisen väl känd liga på 87 personer sprider 140 000 cd-skivor per år och 187 000 svenskar delar ut gratis film via nätet.
Hårdast drabbad av denna nya form av stöld är den svenska musikbranschen. Sedan 2001 har skivbranschens omsättning minskat med hela 42 procent och cirka 8 000 personer har blivit arbetslösa. Därför att över en miljon svenskar stjäl musik på nätet.
Eftersom tekniken är densamma över hela världen måste man fråga sig varför just svenskar stjäl så mycket mer än alla andra. En liten del av förklaringen är nog att risken att åka fast är liten. Hittills har bara två svenskar släpats inför rätta för stöld av filmerna ”Den tredje vågen” och ”Hip hip hora!” Och för det fick de 80 dagsböter, strax under 20 000 kronor.
Men en mycket större del av förklaringen till den svenska tjuvnadens världsledande ställning måste finnas i våra attityder. En del av de ungdomar som organiserar denna stöldmarknad framträder då och då i medierna med ett politiskt försvar för sin kriminalitet. De säger sig exempelvis vara motståndare till upphovsrätt och menar att det är demokratiskt att sprida upphovsskyddade verk eftersom exempelvis amerikanska filmbolag är rika. Samma försvar som studenternas ordförande presenterade.
Viss trovärdighet har dessa ungdomliga ligaledare såtillvida att de faktiskt arbetar utan vinst. De stjäl för själva principens skull. När min senaste roman gavs ut som ljudbok dröjde det bara några timmar innan någon fildelare köpt boken för att genast lägga ut den på nätet.
Jag antar att han skulle försvara sig med att det var en demokratisk stöld som dessutom inte drabbade någon fattig. Det senare var förstås sant, om han bara tänkte på författaren. Men de 8 000 personer som tjuvarna gjort arbetslösa inom musikbranschen var inte textförfattare och kompositörer utan snarare studiopersonal. Situationen är ungefär densamma när det gäller litteratur. Utom studielitteratur, för där kan dagens studenter stjäla bort hela utgivningen av svensk studielitteratur. Vilket drabbar de studenter som kommer härnäst.
Polisen är dessvärre inte mycket att hoppas på när det gäller dessa tjuvar. Rikspolisens it-enhet är dränkt i barnporr, den it-brottslighet som politikerna prioriterar.
Alltså måste man försöka få de unga tjuvarna – huvudsakligen män under 30 år – att begripa att stöld är stöld och att upphovsrätt inte är odemokratiskt. För om de nu tycker så mycket om musikverket A eller boken B eller filmen C – varför skulle just upphovsmännen fråntas lön för mödan? Utan upphovsrätt skulle det ju inte kunna göras musik, film eller litteratur.
Ett problem som har med attityderna att göra är att de unga nättjuvarna möter viss uppskattning på våra kultursidor som om det vore lite ”vänster” att stjäla just upphovsrätt, eller lite idealistiskt tjusigt, ungefär som klotter. Det är till att aningslöst såga av den gren man själv sitter på. Utan upphovsrätt inga kulturjournalister heller, för den delen.
Rent ideologiskt kokar hela frågan ner till ett enda påstående, som jag härmed med övertygelse framför: Det är inte socialistiskt att stjäla, ens från författare.
Jag vore mycket intresserad av att höra någon hävda motsatsen.
God jul!
Jan Guillou