Är svenska hiphopare för ärliga?
Hiphop på svenska har haft sin egoperiod som hiphopmusik är känd för. Artister som presenterar sig och sina tankar om världen.. Egohiphop som kämpar och ingen vill lyssna längre. Vilka låtar och vilka artister har klarat sig i rampljuset under de senaste åren?
Problemet är att artisterna utelämnar mycket av den mysticism som ex stora rockstjärnor äger och alla estetiska kvalitéer blir uttjatade så småning om.
Vi har estradpoesi i sverige men inga Saul Williams, Mike Ladds eller last poets.
Dör hiphopen för att den har urvattnats på alla topics som har med själva hiphoparen att göra? Kan inga svenska MCs berätta?