I början av Januari 2014 låstes Whoa och du kan alltså ej logga in eller skriva något nytt i forumen. Innehåll i forum osv kommer finnas tillgängligt. Läs Mer »

Skillnad på attraktion och kärlek?

Övrigt - Vardagsfilosofi

   
Producent

2012-10-03 08:09

Skillnad på attraktion och kärlek?

Något som jag gått och funderat på nu sista tiden är vad det vi kallar för kärlek egentligen är. Och när jag säger kärlek menar jag alltså nu kärleken mellan man och kvinna (eller mellan man och man/kvinna och kvinna om man nu är lagd åt det hållet).
Alltså inte kärlek till sin familj, till sitt husdjur eller vänner.

HBT människor brukar ju hävda att det inte är könet man blir kär i, utan personligheten.
Men efter att ha studerat attraktion en del och tänkt mkt har jag dragit slutsatsen att det måste vara både och, d.v.s. både könet och personligheten.
Är man hetero, vilket de flesta är, så blir man ju helt enkelt inte kär i någon av det egna könet oavsett hur nära man står varandra eller hur bra man tycker om varandras umgänge.

Sedan kan man ju t.ex. ha en väldigt nära vän som man tycker om utan att vara kär i den, och samtidigt ha en bekant man inte alls känner lika bra, men som man är väldigt kär i (fjärilar-i-magen-kär).

Många verkar göra skillnad på förälskelse, kärlek och attraktion.. men är inte allt detta samma sak egentligen? Bara att det vi kallar kärlek egentligen är en djupare och starkare form av attraktion?

Enligt böcker jag läst (bl.a. boken "The Mating Mind" som jag verkligen kan rekommendera) så återfinns samma typ av parningsmönster i djurvärlden som hos människorna. Hanar har spermier och beter sig som spermier, medan honor beter sig mer som ägg, d.v.s de ena är aktivt sökande och sexuellt uppvaktande medan det andra är mottagande och mera selektivt.

Hos chimpanserna ser man att hannarna med högst social status är de som får para sig mest, och samma mönster återfinns hos människan.
Skillnaden skulle dock vara att människan är mer komplex och har utvecklat mer komplexa sätt att attrahera/attraheras av.
Till exempel kan vi demonstrera vår intelligens, fantasi, kreativitet, sociala förmåga, självförtroende etc. på mer avancerade sätt för att signalera goda gener och därmed skapa attraktion.
Om sedan attraktionen är tillräckligt stark och båda parter är trygga med varandra bör det leda till parning i slutändan.

Detta är ju alltså det Darwinistiska synsättet; att vi är biologiska maskiner som ständigt försöker överleva och reproducera sig och att den starkaste vinner. Frågan man kan ställa sig är dock om vi inte är mer än så, och om riktig äkta kärlek handlar om något ännu djupare och "själsligt/andligt". Själv tvivlar jag på det, iaf. om vi pratar om kärlek mellan könen.

Den "själsliga" kärleken kanske i så fall snarare är just den typ av kärlek man har till sina vänner och familj, eller till sig själv och till livet, eller till "Gud" om man är religiös.
Denna typ av kärlek, livsgläjde och själslig styrka anser jag själv vara det viktigaste i livet, och många söker nog efter denna livsglädje genom att försöka hitta en partner. På så vis tänker man att man kan få bekräftelse och lycka... sedan blir man olycklig när ens partner gör slut. Man tar det personligt och tänker att det är ett bevis på att man inte är värd att bli älskad, när det i själva verket kanske bara handlade om att ens partner inte längre kände sig attraherad...

För är det inte så att livsglädjen och den själsliga styrkan först och främst bör komma inifrån, från meditation, intressen, vänner, familj och alltså inte först och främst från en kärlekspartner? Att hänga upp sin lycka på någon annan är farligt.. Jag talar av egen erfarenhet där också.

Jag vet inte, men en del kanske tror att singel hela livet = olycklig hela livet, eller åtminstone betydligt mindre lycklig än vad man skulle kunna vara. Jag tror det är BS.
För en ironisk sak med attraktion är ju också att den mest attraktiva av alla är den som är minst desperat och mest trygg i sig själv, medan den minst attraktiva är den otrygga och desperata... och det sägs ju att innan man delar sitt liv med någon bör man skaffa ett liv själv och se till att man står stadigt. Och i det läget är ju en kärlekspartner enbart ett plus i tillvaron, alltså inte ett måste.

Nåväl, nu har jag vädrat mina åsikter fritt här... (inga super-bestämda åsikter dock, det är därför tråden startades). Vad tror ni själva?